CP-luffen

Vår vän Ida har åkt tåg i Europa med Dallarn. Här kan ni lyssna på hennes dokumentär från  resan:

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/957739?programid=3103

Annonser

”- Har du problem?” /Sofia

En vanlig dag på jobbet. Går längs trottoaren med mina väskor, vilket jag gör ofta. Medan jag går där, väcks jag ur mina egna tankar av frågan ”Har du problem?”.

Blir paff. Inser att jag är helt svarslös. Ler tillbaka. Varpå den förbipasserande besvarar sin fråga med ett ”- Jo”. Har dessvärre nu fullständigt tappat talförmågan. Så vi skiljs åt och fortsätter vår vardag på var sitt håll.

Så varför just ”Har du problem”?Varför inte ett leende följt av ett helt vanligt ”- Hej”? Skönheten ligger i betraktarens ögon sägs det. Ibland är perspektivet avgörande. Gissar att du såg min dallare (bakåtvänd rollator) och automatiskt såg ett problem. Något annorlunda. Något som inte var normalt.

Ur ditt perspektiv är det förväntade svaret på frågan ett ja. Det fick du också, men inte av mig. Ur mitt perspektiv är svaret ett nej. Tänk dig mitt liv utan dallaren. Tänk dig mitt liv med dallaren. Valet är lätt. Alla gånger väljer jag med. För med den kan jag. Jag kan jobba. Jag kan förflytta mig. Jag kan resa. Jag kan ta en promenad. Det som du vid första anblicken såg som ett problem kan jag göra tack vare min dallare. Kort sagt: jag kan leva ett nästintill normalt liv. Det som du tänker när du tänker på ett normalt liv. Var är då problemet?

Ett normalt liv, vem lever det? Det är i sig ett mirakel att du och jag finns till. Inget normalt med det. Varför skulle då jag vara normal när ingen är det egentligen?

Sedan blir jag ledsen. Ledsen över att det ofta uppfattas som ett problem. Ledsen över att jag inte lyckades ge just dig ett ordentligt svar. Ledsen över att jag saknade talförmåga så till den grad att du själv fick besvara frågan. Och tacksam. Otroligt tacksam över förmånen att få bo i ett land där vardagen inte nödvändigtvis behöver vara så problematisk för mig. Att också jag kan få ha det så här bra. Det i sig är tyvärr ingen självklarhet för dem som befinner sig i samma situation som mig.

Hur bemöter du och jag vår medmänniska? Ett leende kan göra all skillnad.

D3718ADE-A260-45C9-804B-162469CE2FC0
Jag på en av mina promenader. Fotot taget av Sofie Granlund (fotograffilosofen.com).

/Sofia

Sommaren som klev ut genom fönstret och försvann /Alaric

Efter att bloggen mer eller mindre fått stå i träda under stora delar av sommaren är det nu dags att kavla upp ärmarna igen. Dagen till ära har jag oväntat nog en strof från en sång som kör formel 1 i min hjärna: ”en sommar går förbi, den är alltid lika kort, den är drömmen om det man kunnat vinna”.

Att sommaren är kort det vet ju såväl Tove och Tomas som i princip alla andra. Att den också är drömmarnas tid är kanske inte heller raketvetenskap. Åtminstone för mig är sommaren den årstid som på sina späda axlar ofta får bära de drömmar som inte riktigt ryms någon annanstans. Därför har jag också en ganska komplicerad relation till sommaren. Jag blir lätt så fokuserad på att fånga sommaren att jag helt glömmer att betrakta den, dofta den och leva med den.

Denna sommar bestämde jag mej tidigt för att istället för att försöka fånga sommaren släppa den fri och hänga med så gott jag kunde. Man kan lugnt säga att det gick undan. Jag hann ändå uppleva en hel del som jag gärna delar med mej ett urplock av.

Precis som de flesta andra studeranden tillbringade jag största delen av sommaren i arbetets tecken. Jag hade den stora fördelen att få jobba tillsammans med min fru. Vi besökte skriftskolor och ordnade och genomförde läger tillsammans. Ett härligt och utmanade sommarjobb. Om du inte visste det så finns det väldigt många fantastiska tonåringar. Man kan lugnt säga att vi har suttit i samma bil denna sommar Lovisa och jag. Tur att jag tycker om att åka bil med henne.

I sommar har jag också hunnit stifta bekantskap med Ove, en man som fick mej både att skratta och gråta upprepade gånger.

Jag kommer ihåg släktträffar, trevligt bastubad i otrevligt trånga utrymmen, billiga glassar på blåsiga parkbänkar och lite för dyra luncher i fantastiska vänners sällskap.

Men mest har jag jobbat och vilat. Det har varit en bra sommar, helt tillräckligt bra.

Jag önskar ändå att jag hunnit med mera människomöten och samtal men jag tror inte att den drömmen är för stor, det är bara sommaren som var för liten så den drömmen bär jag med mej in i hösten.

 

Alaric och Lovisa
Hon och jag och bilen, vår trogna följeslagare.

 

 

 

 

Irene, vän till Sofia

 

Hej!

 

Mitt namn är Irene, jag och Sofia har känt varandra under många år nu. Jag har fått

Bild 1.
I brist på pengar fick man ju ta till sin rumskompis då det kom till att klippa håret, Sofia hjälpte mig och jag henne. Och bra blev det!

förfrågan att skriva ett gästbloggs-inlägg vilket ju är superkul! Sofia och jag blev riktigt bra vänner när jag och min rumskompis sökte efter en tredje rumskompis i Åbo och Sofia råkade söka efter ett rum! Jag har många gånger varit glad över att just hon skulle flytta in i vår lägenhet, tror inte man kunde få mycket bättre sällskap i en trång studielägenhet. Under våra år tillsammans i lägenheten hann vi göra mycket tillsammans och vi har lärt känna varandra ut och in. Vi har bakat bullar, gjort egen mjöd för första gången, peppat varandra i studier, pratat, skrattat, gråtit och en massa andra viktiga och roliga saker som man gör med en rumskompis.

 

 

 

Bild 2.
Obligatoriskt cafébesök under en av de många gånger vi träffats.

Under tiden vi studerade tillsammans hann vi dessutom göra två besök i London tillsammans, andra gången var när Sofia var på utbyte från sina studier. Min vana trogen kan man ju absolut inte tacka nej när man kan hälsa på en god vän utomlands, och inte minst när den gode vännen är Sofia! Det fanns många frågetecken inför Sofias utbytesår men få gånger har jag varit så stolt över henne som när hennes envishet gjorde att hon inte gav upp. Sofia är en person som inte låter något hindra henne från det hon drömmer om, det här gällde inte minst när hon sökte in till logopedi i Åbo. Hon får saker gjorda när hon verkligen vill det, tänk sådan bra egenskap!

 

Och ja, funktionshindret, som ju i Sofias fall inte alls varit ett hinder, det har man knappt märkt av. Vi behöver alla hjälp och hon har hjälpt mig lika mycket som jag hjälpt henne, hjälpen ser bara olika ut för olika människor. Jag är så tacksam över att jag har fått lära känna henne på riktigt och att vi fortfarande håller kontakten. Det är roligt att kunna tänka tillbaka på alla stunder man haft i Åbo, tänk att få dela livet tillsammans med någon på det sättet, det är guld värt!

 

IMG_0224
Sofia och jag på pub i London med en stor chokladkaka till efterrätt!

Dessutom gillar Sofia ju cafébesök lika mycket som mig vilket ju är en av de bästa egenskaperna hos en vän!

 

 

 

 

 

 

 

/ Irene, vän till Sofia

Torsdagstankar / Lina

Känslan av att inte ha kontroll. Den känslan är kanske det värsta som någonsin hänt mig. Kanske har det även hänt dig?

Att inte ha kontroll kan innebära många olika saker. För mig har det varit rent fysiskt. Det var den gången när jag insåg att min fot inte längre rör sig, trots att jag i tanke och känsla trodde att förmågan fanns, men synen sade annat. Det var den gången när jag efter skoliosoperationen skulle stiga upp för första gången och benen vek sig under mig och jag föll. Det var den gången… Ja nästan varje gång jag stiger upp för att gå, och känner mig som ”Bambi på hal is”. Det var och är även alla de gånger jag känner att min kropp inte räcker till allt det jag (åtminstone i tanke och dröm) skulle vilja – springa så svetten rinner, vandra i berg, känna sanden under tårna och dansa på blomklädda ängar i nattsolen. (Ja, alla ”drömmer” vi om något, stort som smått.)

Det är de gångerna man ibland känner sorg över den fysiska förlusten.

Att inte ha kontroll (och tillåta den känslan att ta rum) är, trots att det för mig även är förknippat med sorg, också ganska starkt. Eller hur? Det tycker åtminstone jag. Speciellt när man ser andra släppa kontrollen, och låter det okända ta överhand för att istället låta något nytt och okänt ta rum. Personligen är det inte min erfarenhet (såhär långt), men jag tror ändå att vi ibland behöver tillåta kaos för att vinna kontroll och behärskning. Hmm…

Jag har sagt det tidigare – kontroll och styrka, i jämförelse till kaos och svaghet, är vad jag själv föredrar – det är mitt sätt att hantera min livslott. Men som sagt, kanske kaos och avsaknad av kontroll även är ett tecken på styrka? Jag tror det. Jag tror också att jag själv kunde bli bättre på detta – att tillåta nya perspektiv och tankar, för att kanske se på och uppleva allt lite annorlunda – kanske lite mera färggrant, lite större, lite mera intensivt.

Kanske är det på så sätt inte så farligt att inte ha ständig kontroll… Låta vindarna ta en dit det blåser.

28880004

/ Lina

Sommarplaner och tankar. / Lina

Länge sen sist jag satte mig ner för att skriva några rader här. Att skriva blogg tar mer energi och tid än jag trott måste jag erkänna, samtidigt som det finns så mycket annat att göra nu när sommaren äntligen nalkas.

Bl.a. följande vill jag göra nu och i sommar:

Grilla och äta god mat såsom kött/kyckling, majs, baconrullade champinjoner, haloumi etc. Det hör verkligen sommaren till! Har dock bestämt mig för mera kolhydratfattig kost än normalt,så få se hur det går.
Picknicka! Jag älskar verkligen att vara ute i naturen på picknick, eller ja, gillar åtminstone att vila på en filt ute i det gröna (så länge det är fritt från kryp och kräk), så det hoppas jag blir gjort tillsammans med goda vänner & familj.
Vara på villan. Förra sommaren var jag mer på villan än jag brukar vara, men ändå ganska sparsamt. Jag hoppas på villavänligt väder så kanske det blir ännu fler besök i år! Bra för fysiken är det också då det innebär mer kryckgång än annars, och kanske ännu bättre för själen – i en s.a.s. ”stressfriare zon” än hemma.
Uppleva en sommarnatt – hur det nu ska gå när vi här i gården däckar vid kl 10.
Sova utomhus! T.ex. i tält. Tror jag romantiserar det lite, men har nostalgiska minnen av att det ändå är ganska mysigt, eller?
Roadtrippa! Ifjol begav vi oss österut några dagar och besökte Savonlinna och klostren Lintula/Valamo. Jag rekommenderar verkligen att man tar sig tid för att också resa runt i Finland lite, finns mycket fint och många mysiga städer att se och besöka. Vi har funderat på en tur till Sverige i år, får dock se hur det blir med den planen då jag i princip inte har någon regelrätt längre semester.
–  Njuta av sommarkvällarna ute på terrassen. Bara jag återfinner mitt tålamod till sånt… Skulle önska att vi hade en gunga (hängstol) av något slag så skulle det vara ännu bättre och mera harmoniskt, intalar jag mig i alla fall.
Sola! Hur härligt är inte det, att bli svettig och klibbig utav värmen utomhus samtidigt som en ljum blåst svalkar skönt…
Träna mera på gym! Well, vill och vill, men det har jag bestämt mig för, sådär preliminärt i alla fall, 2-3 gånger per vecka! Men planer kan ju alltid ändras…
– Överlag vara mera utomhus. På senaste tiden har jag varit en riktig ”computer-worm”, så skulle nog inte skada att komma ut i den friska luften lite mer då arbetsdagarna ändå till större delar spenderas inomhus. Blir ju dessutom sommarlov från studierna, så då har jag inte längre den ursäkten.

Listan kan pågå i nästan all oändlighet känns det som. Finns alltid så mycket man vill (speciellt om man även noterar allt smått), och nästan lika mycket som aldrig blir av. Bara en bråkdel blir gjort är jag väl nöjd! Som sagt kommer jag inte att ha någon semester, förutom någon vecka tjänstledigt senare i sommar, så blir bråda dagar under helgerna om ens allt detta borde hinnas med.

Det jag på senare tid sysslat lite med är växter – grönväxter, sommarväxter och örter. I lördags planterade jag bl.a. en vinbärsbuske på stam med lite smultron. För smidighetens skull blev den placerad i kruka här uppe på terrassen. Jag har konstaterat att rullstol och odling i s.k. ”pääroland” inte är den enklaste kombinationen. Man måste ibland inse sina begränsningar och välja lättare vägar – en av de vägarna var nu att odla i kruka istället.

På tal om att inse sina begränsningar och välja lättare vägar… Jag har ju jobbat i ca två månader nu, och det har gått bättre än förväntat rent arbetsmässigt såväl som praktiskt (t.ex. med hembesök)! Detta har återigen påmint mig om hur lätt man har för att begränsa sig själv redan i tanke, och inte våga testa av rädsla för misslyckanden. Ofta tror jag ändå att man vinner mer än man förlorar – så våga du också, om du har något du länge velat göra men aldrig vågat/orkat fullfölja. För det sägs ju att man oftare ångrar det man aldrig gjorde…

Det var dagens tankar – kommentera gärna och fråga, fråga, fråga (så vi skribenter får tips och lite mera inspo)!

/ Lina