Att tysta ett barn /Alaric

Det sägs ju att barn är ett folk och att de bor i ett främmande land. Ni vet det där landet som är ett regn och en pöl. Det är säkert ofta sant men intressant nog är barnen ofta också väldigt uppmärksamma på det land som vi alla delar och kallar verkligheten.

Jag har själv inga barn och det är mycket möjligt att jag får äta upp mina ord en vacker dag. Men jag tänker att det är säkrast att uttala sig om saker före man själv har erfarenhet av dem. Annars kan man ju tvingas inse att verkligheten är så komplex att det är bäst att vara tyst.

Jag har glädjen att få ha ett antal syskonbarn och under de senaste månaderna har flera av dem börjat fråga. ”Vafö gar du så konstit?”, ”vafö sir ögona din ut såde?”. Frågorna kommer oftast som en blixt från klar himmel och ibland i situationer där min högsta dröm inte är att hålla en föreläsning om neurologiska avvikelser. Jag bestämde ändå tidigt att sådana frågor om det bara är möjligt alltid är värda ett svar.

Jag möter dem ibland, helt okända barn som relativt högljutt kommenterar min gångstil inför sina föräldrar. I samma stund möter jag nästan utan undantag föräldrar som väldigt besvärat och korthugget förklarar åt sina barn att så får man inte säga. Och jag förstår dem, jag förstår dem så otroligt väl. En av mina största rädslor är att såra eller göra en annan människa ledsen. Dessutom har de många gånger rätt, man behöver lära sig att inte kommentera andra människor hur som helst.

Jag går ändå oftast vidare från ett sådant möte med en lite ledsen klump i magen. Det gåtfulla folket skiljer sig inte bara från oss andra genom att allting de nuddar kan bli glass. De har också en längtan att upptäcka och utforska den värld och det liv som vi fått. En längtan som vi andra ofta tappar någonstans mellan plikter och måsten. Jag undrar hur det påverkar ett barns upptäcktsresa när deras ärliga och korrekta iakttagelse om världen bryskt avisas som ful och opassande.

Jag förstår att det ibland är läge att tysta ett barn. Jag hoppas ändå innerligt att diskussionen inte är slut där. Jag hoppas att föräldrarna efteråt har tid att fundera med barnen om vad de såg och varför alla inte rör sig likadant. Jag uppskattar alla som vill bemöta mej varsamt och med respekt. Men om priset är att barn känner sig avvisade i sitt försök att förstå världen vet jag inte om det är värt det.

Jag har fascinerats över hur enkla svar mina syskonbarn ofta är nöjda med när frågorna kommer. Vi behöver ta frågorna på allvar men svaren behöver inte vara långa och komplicerade. Då kan det gå som när min kära syster tålmodigt försökte svara på sin sons fråga om varför jag går annorlunda. Hans reaktion blev:
”Jaa-a, mamm he va langi tal he”.

Annonser

En reaktion på ”Att tysta ett barn /Alaric

  1. Fint att du tar upp detta. Barnen är ju så rakt på sak och jag brukar oftast försöka ge mina egna ett kort ärligt svar istället för att tysta ner dem..eller om det är lämpligare i situationen så diskuterar jag det efteråt med dem. Men visst tänker jag alltid efteråt hur den som de frågat om månne upplevde det. Blev hen sårad eller ledsen? Eller förstod de att barnet bara är nyfiken på omvärlden och accepterade det utan att behöva känna sig kränkta?

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s