Sommarplaner och tankar. / Lina

Länge sen sist jag satte mig ner för att skriva några rader här. Att skriva blogg tar mer energi och tid än jag trott måste jag erkänna, samtidigt som det finns så mycket annat att göra nu när sommaren äntligen nalkas.

Bl.a. följande vill jag göra nu och i sommar:

Grilla och äta god mat såsom kött/kyckling, majs, baconrullade champinjoner, haloumi etc. Det hör verkligen sommaren till! Har dock bestämt mig för mera kolhydratfattig kost än normalt,så få se hur det går.
Picknicka! Jag älskar verkligen att vara ute i naturen på picknick, eller ja, gillar åtminstone att vila på en filt ute i det gröna (så länge det är fritt från kryp och kräk), så det hoppas jag blir gjort tillsammans med goda vänner & familj.
Vara på villan. Förra sommaren var jag mer på villan än jag brukar vara, men ändå ganska sparsamt. Jag hoppas på villavänligt väder så kanske det blir ännu fler besök i år! Bra för fysiken är det också då det innebär mer kryckgång än annars, och kanske ännu bättre för själen – i en s.a.s. ”stressfriare zon” än hemma.
Uppleva en sommarnatt – hur det nu ska gå när vi här i gården däckar vid kl 10.
Sova utomhus! T.ex. i tält. Tror jag romantiserar det lite, men har nostalgiska minnen av att det ändå är ganska mysigt, eller?
Roadtrippa! Ifjol begav vi oss österut några dagar och besökte Savonlinna och klostren Lintula/Valamo. Jag rekommenderar verkligen att man tar sig tid för att också resa runt i Finland lite, finns mycket fint och många mysiga städer att se och besöka. Vi har funderat på en tur till Sverige i år, får dock se hur det blir med den planen då jag i princip inte har någon regelrätt längre semester.
–  Njuta av sommarkvällarna ute på terrassen. Bara jag återfinner mitt tålamod till sånt… Skulle önska att vi hade en gunga (hängstol) av något slag så skulle det vara ännu bättre och mera harmoniskt, intalar jag mig i alla fall.
Sola! Hur härligt är inte det, att bli svettig och klibbig utav värmen utomhus samtidigt som en ljum blåst svalkar skönt…
Träna mera på gym! Well, vill och vill, men det har jag bestämt mig för, sådär preliminärt i alla fall, 2-3 gånger per vecka! Men planer kan ju alltid ändras…
– Överlag vara mera utomhus. På senaste tiden har jag varit en riktig ”computer-worm”, så skulle nog inte skada att komma ut i den friska luften lite mer då arbetsdagarna ändå till större delar spenderas inomhus. Blir ju dessutom sommarlov från studierna, så då har jag inte längre den ursäkten.

Listan kan pågå i nästan all oändlighet känns det som. Finns alltid så mycket man vill (speciellt om man även noterar allt smått), och nästan lika mycket som aldrig blir av. Bara en bråkdel blir gjort är jag väl nöjd! Som sagt kommer jag inte att ha någon semester, förutom någon vecka tjänstledigt senare i sommar, så blir bråda dagar under helgerna om ens allt detta borde hinnas med.

Det jag på senare tid sysslat lite med är växter – grönväxter, sommarväxter och örter. I lördags planterade jag bl.a. en vinbärsbuske på stam med lite smultron. För smidighetens skull blev den placerad i kruka här uppe på terrassen. Jag har konstaterat att rullstol och odling i s.k. ”pääroland” inte är den enklaste kombinationen. Man måste ibland inse sina begränsningar och välja lättare vägar – en av de vägarna var nu att odla i kruka istället.

På tal om att inse sina begränsningar och välja lättare vägar… Jag har ju jobbat i ca två månader nu, och det har gått bättre än förväntat rent arbetsmässigt såväl som praktiskt (t.ex. med hembesök)! Detta har återigen påmint mig om hur lätt man har för att begränsa sig själv redan i tanke, och inte våga testa av rädsla för misslyckanden. Ofta tror jag ändå att man vinner mer än man förlorar – så våga du också, om du har något du länge velat göra men aldrig vågat/orkat fullfölja. För det sägs ju att man oftare ångrar det man aldrig gjorde…

Det var dagens tankar – kommentera gärna och fråga, fråga, fråga (så vi skribenter får tips och lite mera inspo)!

/ Lina

Annonser

Avtrycket av det sista intrycket /Sofia

IMG_0223

Hur tillförlitligt är då egentligen det berömda ”första intrycket”? Vad säger just det om mig som människa, min karaktär och min personlighet? De frågorna ställer jag i ett tidigare blogginlägg jag skrev i januari. Nu vill jag lyfta fram det här igen och se saken ur en lite annan synvikel. Nämligen de avtryck vi lämnar efter oss i andras liv. Det sista intrycket vi ger varandra.

Vad är ett första intryck egentligen? Vad lär du av en människa enbart baserat på ditt första intryck av honom eller henne? Vad ger det första intrycket dig – bygger det upp relationer? Gör det dig trygg i mötet med en person? Och vilken betydelse har då de avtryck vi gör i andra människors liv? Kan de avtryck vi lämnar efter oss bygga relationer, ge relationer djup, skapa vänskap och göra människor trygga i mötet med dig?

Jag vill tro att de avtryck som vi lämnar efter oss i andra människors liv spelar en mycket större roll och väger tonvis tyngre än det första intrycket vi ger. Hur kan jag då vara så säker på just det här? Därför att jag tror att det första intrycket endast visar ytan, medan avtrycken ger djup och äkthet i relationer. Jag tror också att vi, eller åtminstone jag, behöver påminnas om det här.

Det första intrycket är ofta flyktigt, medan de avtryck vi lämnar blir bestående.

Därför vill jag också tro att vi med de avtryck vi lämnar efter oss kan forma hur människor ser på oss. Om vi vågar öppna oss för varandra tror jag att vi kan dela så mycket mera tillsammans. I jämförelse med det sista avtrycket bleknar och försvinner det första intrycket lika snabbt som det skapades – på ett ögonblick. I ljuset av det här, hur väljer vi då att förvalta de människomöten vi står inför idag? Min förhoppning är att jag får lite mera tid tillsammans med de människor som jag möter, så att vi inte stannar på stadiet där endast det första intrycket spelar en roll, utan att vi tar ett steg längre och får möjlighet att lämna avtryck.

Då lär vi känna en annan människa bortom det första intrycket. Om jag själv får välja mellan att göra intryck eller lämna avtryck, då väljer jag det senare. Vi kan påverka vilka avtryck vi lämnar. Det tycker jag är värdefullt och utmanande.

/Sofia

Att tysta ett barn /Alaric

Det sägs ju att barn är ett folk och att de bor i ett främmande land. Ni vet det där landet som är ett regn och en pöl. Det är säkert ofta sant men intressant nog är barnen ofta också väldigt uppmärksamma på det land som vi alla delar och kallar verkligheten.

Jag har själv inga barn och det är mycket möjligt att jag får äta upp mina ord en vacker dag. Men jag tänker att det är säkrast att uttala sig om saker före man själv har erfarenhet av dem. Annars kan man ju tvingas inse att verkligheten är så komplex att det är bäst att vara tyst.

Jag har glädjen att få ha ett antal syskonbarn och under de senaste månaderna har flera av dem börjat fråga. ”Vafö gar du så konstit?”, ”vafö sir ögona din ut såde?”. Frågorna kommer oftast som en blixt från klar himmel och ibland i situationer där min högsta dröm inte är att hålla en föreläsning om neurologiska avvikelser. Jag bestämde ändå tidigt att sådana frågor om det bara är möjligt alltid är värda ett svar.

Jag möter dem ibland, helt okända barn som relativt högljutt kommenterar min gångstil inför sina föräldrar. I samma stund möter jag nästan utan undantag föräldrar som väldigt besvärat och korthugget förklarar åt sina barn att så får man inte säga. Och jag förstår dem, jag förstår dem så otroligt väl. En av mina största rädslor är att såra eller göra en annan människa ledsen. Dessutom har de många gånger rätt, man behöver lära sig att inte kommentera andra människor hur som helst.

Jag går ändå oftast vidare från ett sådant möte med en lite ledsen klump i magen. Det gåtfulla folket skiljer sig inte bara från oss andra genom att allting de nuddar kan bli glass. De har också en längtan att upptäcka och utforska den värld och det liv som vi fått. En längtan som vi andra ofta tappar någonstans mellan plikter och måsten. Jag undrar hur det påverkar ett barns upptäcktsresa när deras ärliga och korrekta iakttagelse om världen bryskt avisas som ful och opassande.

Jag förstår att det ibland är läge att tysta ett barn. Jag hoppas ändå innerligt att diskussionen inte är slut där. Jag hoppas att föräldrarna efteråt har tid att fundera med barnen om vad de såg och varför alla inte rör sig likadant. Jag uppskattar alla som vill bemöta mej varsamt och med respekt. Men om priset är att barn känner sig avvisade i sitt försök att förstå världen vet jag inte om det är värt det.

Jag har fascinerats över hur enkla svar mina syskonbarn ofta är nöjda med när frågorna kommer. Vi behöver ta frågorna på allvar men svaren behöver inte vara långa och komplicerade. Då kan det gå som när min kära syster tålmodigt försökte svara på sin sons fråga om varför jag går annorlunda. Hans reaktion blev:
”Jaa-a, mamm he va langi tal he”.

Våga darra, våga vara… / Lina

Det är lördag – en härlig och ledig dag! Har handlat blommor och städat bilen idag – riktig vårfeelis alltså! Månne det blir sommar i år också. Samma tid ifjol var vi redan ute på villan och njöt… Nu borde jag ta tag i lite studier, men istället ser jag på serien ”30 liv i veckan” som behandlar ämnet självmord (kan ses via svtplay), och funderar samtidigt på livet. Flummig som vanligt alltså… 😉

Jag funderar på det de berättar om – att våga darra. Jag tänker också på hur viktigt det är att kunna bekräfta människan som darrar. Man behöver inte – eller rent ut sagt, kan inte må bra hela tiden. Det hör till att man darrar emellanåt – ingen kan stå helt stadigt stilla ett helt liv. Så jag hoppas vi skulle kunna bli mera känsliga för människans sårbarhet, och bekräfta den oftare – för vad det är; en del av livet – det är okej att vara ledsen, sur, arg och besviken. På samma gång grunnar jag också på det att samtidigt som vi ska våga darra, måste vi också våga vara glada och lyckliga, och verkligen känna och tillvarata de fina stunderna i livet – glädjen och lyckan när man mår bra. Kan ju inte säga att mindfulness/carpe diem riktigt är min grej, men jag tror verkligen att det är viktigt att bejaka både det tunga och det lätta i livet, så att variationerna kanske blir tydligare och lättare att tillåta.

Bilden nedan åskådliggör på ett ganska enkelt och förståeligt sätt vad som behövs för att vi ska må bra, åtminstone för de flesta av oss. Vi behöver mat och sömn, intressen och relationer – kort sagt! Alla delar behöver kanske inte ”fungera” jämnt och ständigt, men för att handen ens ska gå att använda behövs åtminstone tummen och pekfingret, dvs. sömnen och näringen. I denna bild kanske man kan hitta tröst, en ursäkt eller lite hjälp att förstå vad som saknas – om man nu inte mår riktigt bra, och efter att ha vågat darra även vill våga t.ex. skratta och le…

Skärmklipp

Just nu mår jag bra och vågar vara lycklig. Det tänker jag inte vara tyst om, för jag tror att vi behöver få höra om både de bra dagarna, och de som är mindre bra. Så just nu ska jag vila vidare i soffan en stund, se på solstrålarna som lyser in genom fönstret och njuta av den stundande sommaren! Ha det fint!