De något udda diskussionsämnena man råkat ut för… /Sofia

Alla har vi väl varit där tidigare. Hamnat i en diskussion och när man tänker på den såhär i efterhand funderar man – å hur hamnade vi riktigt här? Har samlat några av mina personliga erfarenheter och små guldkorn som jag kommer ihåg ännu långt efter.

Hur mår dina ben? (Å vad svarar man på den frågan ”Tack bra, hur mår dina?”)

Lilla lilla flicka (med babyröst) – ger mig en gnutta lust att svara ”stora STORA flicka” med lika sammetslen röst.

Taxichauffören som undrar vad jag gör i stan mitt på dan och frågar om jag inte borde va i skolan (har just gett adressen till universitetet) och när jag sen meddelar honom att jag studerar där utbrister han förvånat: ”jag trodde du gick i grundskolan, hur länge har du studerat? … ”TRE år?”

Någon utbrister: ”Tuuuut, tuuuut” (i syfte att få andra att flytta på sig), frågar sedan mig: ”finns det ingen tuta på den där?” Och tillägger ”du kan ju säga TUUUT, TUUUUT”. Jo, tack, tänker jag då. Det uttrycket är väldigt användbart – speciellt om man går sisådär 25 år bakåt i tiden. Men vad hände med det mera socialt acceptabla uttrycket ”Ursäkta mig, kan jag komma förbi här?”

Hur går det för henne? (pekar i riktning mot mig och vänder sig sedan till mitt sällskap). Intressant diskussionsämne, hög igenkänningsfaktor. Prata ni så länge så står jag här alldeles bredvid…å tjuvlyssnar till hur det nu månne går för mig egentligen. Men fråga för all del inte mig, för då kanske du får ett svar.

En främling stannar mig på en tysk julmarknad: ”Var är dina föräldrar?” Jag (något förvirrad): ”Mina föräldrar?” Den hjälpsamma främlingen: ”Ja, dina föräldrar, har du tappat bort dem? Behöver du hjälp att leta efter dem?” Jag har nu hunnit hämta mig och fått sinnesnärvaro nog att förstå vad det handlar om: ”Nej, jag kommer från Finland, mina föräldrar är i Finland” (kan alltså ta en god stund att hitta dom, har jag lust att inflika, men gör det lyckligtvis inte). ”Jag är här på resa med en vän”, fortsätter jag. Varpå jag får frågan: ”Är du säker på att du klarar dig nu då?” Vet inte om jag ska skratta eller gråta, så jag väljer det förstnämnda med tanke på att det sistnämnda inte skulle ge mina tidigare ord någon särskilt stor trovärdighet.

Såhär i slutet vill jag betona att mitt syfte inte är att skrämma någon med mina exempel. Snarare tror jag att vi alla någon gång – mig själv inkluderad – har bidragit till såna här något udda diskussionsämnen, som man kan skratta åt i efterhand. Dela gärna med dig av dina!

/Sofia

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s