Styrka eller svaghet? / Lina

I fredags satt jag i tåget påväg hem från Helsingfors efter en intressant resa till Bryssel (återkommer om den när inspirationen infinner sig). Mitt i ett fängslande samtal under tågresan får jag frågan om jag tror att mina s.k. fysiska förluster gjort mig starkare mentalt – om jag har växt av denna s.k. motgång – som om ”energin” eller styrkan i mina ben skulle ha förts vidare på något sätt och istället stärkt mitt psyke. Jag blir lite ställd och vet egentligen inte vad jag ska svara. Kanske eller kanske inte?

Å ena sidan accepterade jag väl förlusten ganska snabbt, när jag tvingades rulla ut från sjukhuset snarare än hem, och jag sörjde egentligen aldrig det – har ännu idag inte haft något större behov av att göra det. Men å andra sidan kan det ju kanske också ses som en form av (omedveten) förnekelse? Är jag stark bara för att jag kunnat gå vidare utan någon större sorgeupplevelse, eller är det snarare ett tecken på svaghet? Ja, jag vet egentligen inte ännu heller vad jag ska svara på den frågan, för egentligen handlar det väl inte ens om det…

Jag tror att våra upplevelser av svårigheter och förluster såväl som vårt behov av sorg varierar med människor. Det finns väl egentligen ingen definitiv mall för hur man borde känna eller bete sig när livet kommer emot – inte enligt mig i alla fall. Jag anser sålunda att det är viktigt att man får möta sina utmaningar på precis det sätt man vill, och att de egna sätten på nått vis oftast är de bästa sätten. För inget sätt är väl mera rätt eller fel än det andra – oberoende om man lever ut sin sorg, smärta och besvikelse, eller bara accepterar och går vidare? Ingendera är enligt mig sålunda tecken på styrka eller svaghet – de bara är, och kan innebära variationer i form av t.ex. behov av stöd och tid.

Jag upplever lyckligtvis att mitt liv hittills har varit ganska enkelt och relativt problemfritt, så min eventuella mentala styrka har egentligen prövats väldigt lite. Jag har fått förmånen att växa upp i en stor och trygg familj och samtidigt haft privilegiet att trivas i skolan med alla mina vänner. Dessa skyddsfaktorer tror jag väl att har gjort väldigt mycket gott, och det är nog de – människorna omkring mig – jag har att tacka för att jag hittills i mitt liv inte mött på några större (mentala) utmaningar som jag inte kunnat hantera. Och jag säger hittills, för man kan aldrig veta vad morgondagen för med sig – och det är väl också det som ändå gör livet fint – att det kan variera liksom regnbågens alla färger och inte ständigt är så svartvitt som det ibland kan verka.

Så mitt svar på frågan är väl att det återstår att se, bara tiden kan utvisa hur stark jag är.

IMG_20170330_114050
Här yr jag omkring i ett väldigt grått euparlament, men destu vårgrönare Bryssel!

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s