Helgprogram /Sofia


Egentligen kanske det här inlägget borde handla om mjöd, serpentiner, en och annan ballong och annat som hör till första maj. Men det kommer inte alls att handla om något sådant. Har inte ens hunnit tänka tanken ”mjöd”.

Orsaken? Min systers bröllop. En alldeles utomordentligt god orsak till att inte göra mjöd. Därför tänkte jag nu istället fokusera på den mer väsentliga aktiviteten av de här två – bröllopet.

I fredags förberedde vi bröllopet på eftermiddagen och kvällen. Lördagen började tidigt då jag hämtade min syster från morgonen och vi tillsammans for till frisören. Sedan fortsatte vi med lunch och efter lunchen följde jag min syster till sminkningen. På eftermiddagen dekorerades salen med eucalyptus inför festen och jag förberedde min gåva till brudparet. Förberedelserna i sig var roliga, även om jag troligtvis var den mer nervösa av oss två just då när vi förberedde festen (i alla fall enligt min syster).

Min nervositet berodde till största delen på att den gåva jag hade planerat ge och att jag hade planerat hålla ett tal på bröllopet. Allt gick över förväntan, brudparet verkade verkligen trivas på festen. Jag är så glad att just de två fick varandra! Det gick även vägen med bröllopsgåvan, som bestod i att gästerna fick fotografera sig med en polaroidkamera och sedan skriva en kort hälsning till brudparet. En mycket lyckad bröllopsfest med andra ord. Nu fick också ni bloggläsare ta del av det som snurrat i min hjärna den senaste tiden. Bilderna på mig och min syster tagna av Sofie Granlund: http://www.fotograffilosofen.com

Idag tog jag en lång sovmorgon och ikväll bar det av till gymmet med en av mina goda vänner (ska jag avslöja att gymbesöket slutade med pizza?). Och som alltid känns det väldigt bra efter ett pass på gymmet. Skönt att märka den positiva effekten direkt, det ökar i alla fall min motivation ungefär 1000 gånger. Ärligt talat vet jag inte om jag fortsättningsvis skulle gå på gym om det inte vore för att jag känner den direkta effekten av det. Men nu är det ju så, och då är det väl bara att fortsätta. Men tur och lycka är det att ha sällskap som drar iväg mej till gymmet när min egen motivation tryter en aning (vilket för övrigt händer aningen för ofta, eller i alla fall oftare än nödvändigt). Om vi ser trötta ut på bilden nedan så ljuger den inte, för vi är lite trötta efter träningen 😉

IMG_0189

/Sofia

En länk i kedjan /Alaric

Jag tänker och talar gärna om mej själv som en som tränar. Till mitt stora förtret erkänner jag nu att detta är en sanning med modifikation. Häromdagen kom jag mej, efter mycken kamp med den egna lättjan (och med den egna hustrun) iväg på årets första länk. Kalendern skvallrar högljutt åt alla som vill lyssna att det är tre veckor sedan jag sist satte foten på gymmet. Som ni märker är mina träningsprestationer under det senaste halvåret raka motsatsen till en solnedgång i Larsmo skärgård, det är ingen vacker syn.

Jag tänker och talar gärna om mej själv som en som drömmer. Detta är en sanning utan minsta tillstymmelse till modifikation. Jag drömmer om allt från fred i världen till en vältränad och stark kropp. Jag tror på drömmar. Jag tror på att vi behöver människor som drömmer och visionerar. Drömmarna kan hjälpa oss att förstå vad vi strävar efter och hjälpa oss att orka hålla oss i rörelse.

Det är fascinerande vad en kort länk eller ett pass på gymmet kan åstadkomma i mej. Plötsligt är frustrationen och oron över en hektisk vår som bortblåsta. Jag är piggare, gladare och hoppfullare. Plötsligt är jag fylld av visioner och drömmar. Jag borde träna oftare, jag borde springa eller gymma minst tre gånger i veckan. Jag ser framför mej hur stark och välmående jag skulle vara, jag ser framför mig Jakobs åttor och halvmarathon.

En minskad träningsmängd har givetvis flera orsaker, man hinner och orkar inte alltid med allt man vill och det är helt okej för människan är ju fortfarande en begränsad varelse. Jag tror ändå att de stora drömmarna ofta sätter käppar i hjulen för min träning. I mina visioner om kliv som förändrar mänskligheten saknar jag ofta förmågan och tålamodet att ta det lilla steget i rätt riktning. Jag börjar allt mera, åtminstone i teorin, tro på att tålamod är en av våra mest underskattade färdigheter. De stora drömmarna är fina, roliga och kraftfulla men om de inte ackompanjeras av tålamodet och modet att stå i ett halvfärdigt projekt misstänker jag att de kommer att förbli just drömmar.

Därför lovar jag nu högtidligt att jag innan flytten till Vasa skall ha länkat en gång och gymmat en gång.
Alaric Mård

18143000_10211354054820209_831653919_n

Livet här och där, nu och då / Lina

Det har varit så mycket på senaste så bloggen har lite lämnat för min del. Så är det ibland, livet händer – på gott och ont. I mitt fall gott – jag har helt enkelt inte haft tid att prioritera detta bland allt annat jag så gärna vill – jobb, studier, relationer och människor. Ja framför allt människor!

Och på tal om relationer. För en vecka sedan gick P ner på knä och frågade en av de största frågorna man kan bli ställd. Om jag vill dela mitt liv med honom. ”Såklart jag vill” utbrast jag, och vi är så glada! Ett nästan ständigt leende både inombords och på läpparna. Så nu lär väl detta bli en bröllopsblogg, nemen. Allt har sin tid, vi njuter av detta till att börja med – livet här och nu!

förlovning
Vi på mitt examenskaffe i söndags!

I fredags och igår var jag på kurs i Vasa – i konsten att samtala. Otroligt lärorikt och fick mig att fundera på hur vi/jag egentligen samtalar med andra. Det är ganska sällan något som vi medvetet tänker på, eller hur? Under kursen diskuterade vi bl.a. hur man aktivt lyssnar, och hur man verksamt visar sitt intresse för en annan människan. Här nämndes också vilken inverkan sociala medier har haft på samtal mellan människor. Det vill säga hur vi ofta är mindre närvarande p.g.a. alla de andra möjligheterna som inte är ”där ute”, utan faktiskt finns inom räckhåll i vår telefon. Själv har jag på senare tid blivit ganska medveten om detta, hur fast jag är vid min telefon – hur den nästan styr mig ibland, och gör att jag är allt annat än en aktiv lyssnare och medmänniska. Och kanske borde jag inte bara skriva om det här, utan faktiskt göra något åt det. Så, är någon annan med på en deal att prioritera om och bli mera närvarande i mötet med människor framom sociala medier? Och vi kan skynda långsamt, ingen häftig 0-deal för mig, så funkar jag inte, tyvärr!

Jag vill åtminstone kunna vara mera närvarande och tillfinnandes i livet här och nu, än i livet där och då.

/ Lina

 

Långfredag och långpromenad /Sofia

Påskledigheten har börjat på bästa sätt. Igår hade jag besök av goda vänner och idag har jag varit på långpromenad. En långpromenad i ordets rätta bemärkelse, då den i misstag blev dubbelt längre än väntat.

Jag tycker om att gå i skogen tack vare tystnaden, lugnet och närheten till naturen. Förra veckan gick jag i skogen på en motionsbana, men inte hela banan då jag hoppade in i mitten av den. Tog mig över ett dike med min dallare (måste ha sett ganska så komiskt ut när jag tänker efter). Du som kom körande i en bil – jag förstår om du funderade på vad jag riktigt höll på med när jag försökte ta mig till banan och var halvvägs över snökanten medan jag febrilt försökte dra dallaren över snökanten. Om du läser det här vill jag meddela: Det gick bra! Och jag kanske behöver tillägga att det hela var genomtänkt, fast det kanske såg ytterst tvivelaktigt ut i det ögonblick du körde förbi.

Idag hade jag då planerat att gå samma motionsrunda fast i omvänd ordning, d.v.s. börja där jag slutade och sluta där jag började. Problemet uppstod då jag hade gått halva banan och skulle ta mig över diket igen (från andra hållet den här gången). Nu var trädet, som jag använt som stöd förra gången, på högra sidan i stället för vänstra = ett ganska väsentligt problem. Nåja, jag bestämde mig för att fortsätta banan till slut. Nytt problem då jag kom till slutet: nämligen en skyhög och alldeles ordentligt brant backe. Övervägde några sekunder om jag borde testa backen ändå, men eftersom min dallare har hjul under sig insåg jag att det hela skulle kunna sluta ännu intressantare än det hade börjat. Hittade lyckligtvis en skogsstig som bara var lite brant. Valde den istället (och blev lite blöt). Skogsstigen slutade vid en väg och kanske fick en och annan bilist ta sig en liten funderare när jag dök upp där på stigen vid vägkanten med en dallare i släptåg.

Nu sitter jag hemma, nöjd med dagen, med en bra bok och en kopp varmt te. Önskar dig en trevlig påsk! /Sofia

Hyllning till den förlängda kaffepausen /Alaric

I min lilla serie Åbo i backspegeln, där jag reflekterar över min tid i Åbo har vi kommit fram till delen som handlar om relationer och människomöten. Jag brukar beskriva mej själv som en människa som har lätt att klä tankar och känslor i ord men när jag ska beskriva relationernas betydelse för min tid i Åbo känns orden plötsligt väldigt bleka och endimensionella.

Det absolut bästa med min Åbotid har varit de människor jag har fått träffa, lära känna och i vissa fall knutit band till som kanske håller livet ut. Studietiden är en märklig tid. Man är ofta stressad men samtidigt har man nog mer tid än vad man kommer att ha tills man träder in i pensionärernas förlovade land. Jag har fått sitta på otaliga förlängda luncher, kaffepauser, kvällsvarder och helt vanliga pratstunder i diverse vardagsrum runtom i staden. Ibland har lunch hunnit bli kaffe eller kväll hunnit bli natt förrän vi har kommit oss för att bryta upp. Det finns inget som jag kommer att sakna mer från min studietid än de stunderna.

Jag förstår att om vardagen fylls med heltidsarbete och familj så kan det vara svårt att hitta tid och energi för de möten som jag beskriver. Jag tänker ändå, envist som en argsint grävling, bita mej fast vid visionen om att det är möjligt. Ett samhälle som blir så fyllt av effektivitet, aktiviteter och nöjen att förlängda luncher och kvällsmackor till halv två på natten är en otänkbarhet tror jag har tappat något väldigt viktigt. Aldrig har jag lärt mej så mycket om mej själv och livet som när jag har fått lyssna till andras berättelse och deras insikter om livet och utan rädsla för aggressiva mothugg eller förakt fått dela med mej av min berättelse och mina insikter.

Nyligen spreds en musikvideo på sociala medier där två svenska killar sjöng om hur den svenska fikan är vägen till världsfred. Du kan lyssna på låten här. Även om deras vision kan kännas aningen tilltagen tror jag inte att vi ska nedvärdera fikats och människomötets potential som förmedlare av förståelse och välbehövliga broar. För mej har den tid som jag satt ner på relationer under de senaste åren gett mej djupare vänskapsrelationer än jag trodde var möjligt och en insikt om att också människor med annan bakgrund än jag och som tänker, tycker och tror annorlunda än jag kan ha perspektiv på livet som jag saknat.

Veckans utmaning till dej som känner dej hugad: Ta en längre kaffestund med någon, tala om livet och vardagen och se vad som händer. I bästa fall blir det riktigt bra, i värsta fall får du lite lös mage av kaffet.

 

Kaffi

 

Vardagstacksamhet / Lina

Som sig bör en söndag har jag idag haft en relativt lugn dag efter några intensivare dagar med språkprov, Hillsongkonsert och besök hos min syster i Helsingfors. Det jag ändå gjort idag är att rösta och vara till loppis.

Jag är egentligen ingen s.k. loppismänniska, och dagens besök gjordes alltså inte på mitt initiativ. Ärligt talat är jag ganska obekväm när det kommer till att gå fram och tillbaka mellan rader av oändligt med saker som jag upplever vara bråte eller skräp. Men under dagens loppisbesök, mitt i min upplevelse av vad man tyvärr kunde kalla ”fobiskt obehag” (borde minsann vänja mig av med den känslan), började jag ändå fundera på hur privilegierad man väl egentligen är när man har s.a.s. råd att känna så. För för många människor är ju loppis vardag, och helt enkelt ett måste när det inte finns andra valmöjligheter. (Medan det för andra är ”häftigt” med second hand, hmm.)

Nåja, idag är det ju kommunalval, och för att koppla det till mina loppisfunderingar, så tänker jag väl att vi som finländare alla borde känna oss lite privilegierade och åtminstone något lyckligt lottade som bor i ett demokratiskt land där vi alla (indirekt) har möjlighet att påverka gällande ganska mycket såsom vår utbildning, dagvård etc. Ibland tror jag att vi glömmer bort detta, dels hur bra vi kanske ändå har det (i ett land som man ännu kan kalla välfärdsstat) och dels hur mycket vi kanske kunde säga till om (om vi bara skulle vilja) i ett ändå ganska folkstyrt land.

Det är oftast lättare att klaga än att vara tacksam, men idag väljer jag att vara tacksam över mitt liv – för just idag (och oftast) är det ju rätt så fint. Men vem vet, imorgon är kanske en dag för klagan, så det gäller att tillvarata stunden! Vad är du tacksam för, eller vad vill du klaga på idag?


 

Söndagsselfie – nöjd över dagens loppisfynd! 😉

De något udda diskussionsämnena man råkat ut för… /Sofia

Alla har vi väl varit där tidigare. Hamnat i en diskussion och när man tänker på den såhär i efterhand funderar man – å hur hamnade vi riktigt här? Har samlat några av mina personliga erfarenheter och små guldkorn som jag kommer ihåg ännu långt efter.

Hur mår dina ben? (Å vad svarar man på den frågan ”Tack bra, hur mår dina?”)

Lilla lilla flicka (med babyröst) – ger mig en gnutta lust att svara ”stora STORA flicka” med lika sammetslen röst.

Taxichauffören som undrar vad jag gör i stan mitt på dan och frågar om jag inte borde va i skolan (har just gett adressen till universitetet) och när jag sen meddelar honom att jag studerar där utbrister han förvånat: ”jag trodde du gick i grundskolan, hur länge har du studerat? … ”TRE år?”

Någon utbrister: ”Tuuuut, tuuuut” (i syfte att få andra att flytta på sig), frågar sedan mig: ”finns det ingen tuta på den där?” Och tillägger ”du kan ju säga TUUUT, TUUUUT”. Jo, tack, tänker jag då. Det uttrycket är väldigt användbart – speciellt om man går sisådär 25 år bakåt i tiden. Men vad hände med det mera socialt acceptabla uttrycket ”Ursäkta mig, kan jag komma förbi här?”

Hur går det för henne? (pekar i riktning mot mig och vänder sig sedan till mitt sällskap). Intressant diskussionsämne, hög igenkänningsfaktor. Prata ni så länge så står jag här alldeles bredvid…å tjuvlyssnar till hur det nu månne går för mig egentligen. Men fråga för all del inte mig, för då kanske du får ett svar.

En främling stannar mig på en tysk julmarknad: ”Var är dina föräldrar?” Jag (något förvirrad): ”Mina föräldrar?” Den hjälpsamma främlingen: ”Ja, dina föräldrar, har du tappat bort dem? Behöver du hjälp att leta efter dem?” Jag har nu hunnit hämta mig och fått sinnesnärvaro nog att förstå vad det handlar om: ”Nej, jag kommer från Finland, mina föräldrar är i Finland” (kan alltså ta en god stund att hitta dom, har jag lust att inflika, men gör det lyckligtvis inte). ”Jag är här på resa med en vän”, fortsätter jag. Varpå jag får frågan: ”Är du säker på att du klarar dig nu då?” Vet inte om jag ska skratta eller gråta, så jag väljer det förstnämnda med tanke på att det sistnämnda inte skulle ge mina tidigare ord någon särskilt stor trovärdighet.

Såhär i slutet vill jag betona att mitt syfte inte är att skrämma någon med mina exempel. Snarare tror jag att vi alla någon gång – mig själv inkluderad – har bidragit till såna här något udda diskussionsämnen, som man kan skratta åt i efterhand. Dela gärna med dig av dina!

/Sofia

Sopan som lärde sig sopa /Alaric

Så småningom är det dags för oss att ta vårt pick och pack och dra vidare från det Åbo som varit vårt hem i nästan fyra år. Åbotiden har varit en av de bästa tiderna i mitt liv och då har jag ändå fått se oförskämt många goda tider. Om jag känner mej själv rätt återkommer jag säkert till mina tankar och känslor kring flytten när det börjar vara dags att ge sig av. Varje god lärobok innehåller en sammanfattning av det centrala innehållet i slutet av varje kapitel, också kallad den stressade studentens livboj. Detta blogginlägg kan ses som en del av en sådan sammanfattande tillbakablick.

Att flytta hemifrån och samtidigt stiga in i den akademiska världen var en resa som på många sätt lyfte fram mina styrkor och samtidigt exponerade mina svagheter. Jag har fått, och får ännu, lära känna många intressanta människor och öva mig att utveckla och uttrycka mitt tänkande i både tal och skrift. Det här är exempel på saker som jag kunde redan när jag kom och som jag hoppas och tror att jag kan ännu bättre nu.

Att lämna hemmets trygga bo medförde också många utmaningar. Plötsligt stod jag där med ett eget hem att sköta om och en helt ny stad att famla mej fram i. Städning, tvättning och matlagning är liksom ingen självklarhet för en handikappad och lite bortskämd minsting från en familj på åtta personer. Det har absolut inte gått någon nöd på mej men att det har varit utmanande tänker jag inte sopa under mattan. Där finns det tillräckligt med brödsmulor sedan tidigare.

Jag fascineras av hur vissa aspekter av min funktionsnedsättning är så självklara och lätta att tala om medan andra känns betydligt mera utmanade att lyfta fram. Det känns fullständigt självklart att be om någons hand i en hal backe eller att be någon om hjälp med kaffekoppen, som av någon outgrundlig anledning envisas med att alltid fyllas till bredden totalt likgiltig inför mina förmaningar. Att visa upp mina visuospatiala brister har alltid varit svårare. Troligen beror det på att de direkt fysiska problemen är så lätta att förstå medan de andra är betydligt svårare att få grepp om.

Jag har aldrig varit någon hejare på att rita. Jag kommer ihåg hur jag i förskolan hade ritat en björn som jag var ganska stolt över. När jag på barns vis sa till min kompis: ”si på dehää visst er a ful?!” så tittade han på bilden en stund och sa ”ja” och fortsatte sen med sitt. Jag har alltid haft svårt att förstå mig på former och figurer och det verkar inte bara bero på bristande finmotorik. Jag tror att jag kan rita en kub för det har jag lärt mej helt mekaniskt men ett rätblock går jag nog bet på. Jag erkänner frimodigt att jag inte övat speciellt flitigt för jag undviker istället att rita så lång som möjligt.

Jag har upptäckt liknande begränsningar när jag har städat eller försökt hitta på ett nytt ställe. När jag dammsuger vårt hem gör jag det väldigt strukturerat. Jag går alltid samma väg genom varje rum för annars riskerar jag att städa mitten tre gånger medan det ena hörnet förvandlas till ett dammråttezoo.

Allt detta får tjäna som bakgrund till min verkliga poäng med tillbakablicken. Jag är oerhört stolt över den utveckling som skett under de senaste åren. Jag har gått från att på det praktiska området vara lat, okunnig och självförtroendelös till att vara lite mindre lat, något kunnigare och betydligt frimodigare. Under de senaste åren har jag lärt mej att göra en del maträtter, jag dammsuger och städar varje vecka och jag vet nästan alltid åt vilket håll jag skall börja gå om jag ska någonstans i Åbo. Jag har också hunnit bli en av de ansvariga för Studentmissionens fredagscafé. Att koka kaffe, duka fram och diska är nu mera något jag gör oreflekterat var och varannan fredag. Jag ser mej inte längre automatiskt som diskvalificerad från att hjälpa till praktiskt på olika tillställningar.

Se detta som en liten uppmuntran, man kan faktiskt bli bättre också på det man är riktigt dålig på. En vacker dag skall jag kanske till och med försöka mej på ett rätblock, men bara kanske.

Åbo

Styrka eller svaghet? / Lina

I fredags satt jag i tåget påväg hem från Helsingfors efter en intressant resa till Bryssel (återkommer om den när inspirationen infinner sig). Mitt i ett fängslande samtal under tågresan får jag frågan om jag tror att mina s.k. fysiska förluster gjort mig starkare mentalt – om jag har växt av denna s.k. motgång – som om ”energin” eller styrkan i mina ben skulle ha förts vidare på något sätt och istället stärkt mitt psyke. Jag blir lite ställd och vet egentligen inte vad jag ska svara. Kanske eller kanske inte?

Å ena sidan accepterade jag väl förlusten ganska snabbt, när jag tvingades rulla ut från sjukhuset snarare än hem, och jag sörjde egentligen aldrig det – har ännu idag inte haft något större behov av att göra det. Men å andra sidan kan det ju kanske också ses som en form av (omedveten) förnekelse? Är jag stark bara för att jag kunnat gå vidare utan någon större sorgeupplevelse, eller är det snarare ett tecken på svaghet? Ja, jag vet egentligen inte ännu heller vad jag ska svara på den frågan, för egentligen handlar det väl inte ens om det…

Jag tror att våra upplevelser av svårigheter och förluster såväl som vårt behov av sorg varierar med människor. Det finns väl egentligen ingen definitiv mall för hur man borde känna eller bete sig när livet kommer emot – inte enligt mig i alla fall. Jag anser sålunda att det är viktigt att man får möta sina utmaningar på precis det sätt man vill, och att de egna sätten på nått vis oftast är de bästa sätten. För inget sätt är väl mera rätt eller fel än det andra – oberoende om man lever ut sin sorg, smärta och besvikelse, eller bara accepterar och går vidare? Ingendera är enligt mig sålunda tecken på styrka eller svaghet – de bara är, och kan innebära variationer i form av t.ex. behov av stöd och tid.

Jag upplever lyckligtvis att mitt liv hittills har varit ganska enkelt och relativt problemfritt, så min eventuella mentala styrka har egentligen prövats väldigt lite. Jag har fått förmånen att växa upp i en stor och trygg familj och samtidigt haft privilegiet att trivas i skolan med alla mina vänner. Dessa skyddsfaktorer tror jag väl att har gjort väldigt mycket gott, och det är nog de – människorna omkring mig – jag har att tacka för att jag hittills i mitt liv inte mött på några större (mentala) utmaningar som jag inte kunnat hantera. Och jag säger hittills, för man kan aldrig veta vad morgondagen för med sig – och det är väl också det som ändå gör livet fint – att det kan variera liksom regnbågens alla färger och inte ständigt är så svartvitt som det ibland kan verka.

Så mitt svar på frågan är väl att det återstår att se, bara tiden kan utvisa hur stark jag är.

IMG_20170330_114050
Här yr jag omkring i ett väldigt grått euparlament, men destu vårgrönare Bryssel!