Tillgänglighetens vara eller inte vara… / Lina

Jag och Patrik befinner oss just nu på Fuerteventura. För tillfället ligger jag under ett parasoll vid poolen efter en lång dag i solen med näsan i psykologilitteraturen. Man kunde nästan säga att det här är livet, men på ett sätt är det ju inte det, hur härligt det än må vara och verkligen är att vara här med Patrik i värmen! För mitt liv är väl nog där hemma, med resten av familjen och vännerna, med en skön säng och framförallt med meningsfull sysselsättning. Risken är dock den att det är länge till nästa semester, så det är väl bäst att tillvarata stunden medan den varar. Och en paus från livet behövs ibland, för att bl.a. inspireras, orka och för att kanske påminnas om hur bra man har det.

Vi bor nu på ett hotell där det krävs att man ibland tar en del omvägar för att ta sig fram som rullstolsburen. Inget mig emot, det finns i alla fall omvägar att ta och vi var väl medvetna om detta när vi spontanbokade resan. Igårkväll gick vi däremot omkring i Corralejo och konstaterade att där har man tänkt på tillgängligheten. I princip de flesta affärer var hinderfria (med rampar etc.).

Annat är det i Jakobstad. Jag är ju född och uppvuxen i Larsmo, och med det följer att Jakobstad i viss mån även ses som hem, det är s.a.s. stan dit man far för att uträtta både roliga och mindre roliga ärenden. Jag har sällan tänkt på staden som otillgänglig och ofta utgått från tanken att ”kommer jag inte in, ja då är det deras förlust (av t.ex. kund). Det är en tanke jag växt upp och vant mig med – att man helt enkelt inte kommer in i vissa affärer/restauranger etc. Och det att att man till ganska många ställen måste ta bakvägen in blev väldigt tydligt när jag exempelvis skulle skaffa glasögon, sköta mina första bank-  och låneärenden samt köpa min gymnasielitteratur. På senare tid, efter några år i jeppisexil och av resor som denna, har jag dock noterat att Jakobstad alltså inte är speciellt rullstolsvänlig. Och kanske är det så att jag inte så passivt och vant borde nöja mig och tycka att det är okej. För det är det väl inte – okej, att jag nästan har lättare att räkna upp de få ställen jag helt själv kan ta mig till i jämförelse med alla ställen där mitt funktionshinder verkligen tydliggörs? Jag skulle väl nog kunna ta mig in om jag riktigt ville genom att t.ex. använda kryckor, men alla kan ju inte det… Sen är det ju även ganska intressant att ur ett funktionshinderperspektiv följa med debatten kring t.ex. stenläggningen på torget och att se resultatet av det nya köpcentret där de trots att de byggde nytt från grunden ändå lyckades bygga flera ingångar med hinder – vilka arkitekturens och byggkonstens snillen står bakom det?

Att inte ”idas” göra sin affär/restaurang hinderfri kan nästan jämställas med ”1-euros shoppen” i Helsingfors där jag en gång för länge sen möttes av en ”förbjudet för rullstolar” skylt. Ja, såna skyltar finns tydligen, även i Finland. Och ja, det budskapet ger man ju nästan också genom att medvetet välja hinder framom att göra hinderfritt och tillgängligt. För förändringarna som krävs är sällan speciellt krävande sålänge man är lite kreativ.

Kanske borde jag inte vara så passiv och protestera i tysthet? Kanske är jag genom tystnaden medskapare av mina egna hinder? Ja, kanske jag istället aktivt borde stå på barrikaderna för att skapa mera tillgänglighet i min och vår omgivning (med allt vad det nu innebär i form av fysisk, mental såväl om social tillgänglighet). Kanske detta ifrågasättande är en bra början?

Ps. Tips på bra och hinderfria frisörsalonger i Jakobstad mottages gärna!

Läs gärna följande insändare där en vidare tillgänglighetsdefinition diskuteras: https://www.hbl.fi/artikel/gor-kommunen-tillganglig-for-alla

God mat i Corralejo

Annonser

8 reaktioner på ”Tillgänglighetens vara eller inte vara… / Lina

  1. Jag har ofta tänkt på tillgängligheten för rullstolsburna sedan jag tillfälligt satt i rullstol i några veckor som 16-åring. jag hann bli rejält frustrerad och då var jag bara nån vecka i rullstol. Gymnasiet var jag gick hade ramp och gav sken av att vara tillgängligt för alla, men det stämde inte. Jag slapp inte in något klassrum utan hjälp pga alla trösklar. Rampen var för snäv så klarade mig inte upp för den heller. Och inte slapp jag in till skolan utan hjälp pga trösklarna. Efter sen händelsen går jag ibland omkring och är ilsken över de snillen som inte inser bristerna deras design har. Så jag kan tänka mig att du e frustrerad för jeppis e verkligen inte rullstolsvänligt, något som vi borde jobba mer för.

    Hoppas ni får en fortsatt bra resa! 🙂

    Gilla

    1. Ja, det krävs nästan en egen erfarenhet för att se alla hinder o.s.v. Jag kan inte heller säga att jag ser dem alla, dels pga av vana och dels pga att jag inte har erfarenheter av alla funktionshinder man kan ha. Så ja, det finns mycket att jobba på, en del är att göra människor mera medvetna om t.ex. tillgängligheten. Tack, haft en riktigt fin dag idag! 🙂

      Gilla

  2. Hej! Tanken borta bra men hemma bäst dyker upp i mitt huvud. På tal om sängar så gillar jag ganska sällan att sova på hotell/ reseinkvartering. I Finland och nära omnejd går det an men att bo på hotell i typ Spanien/ Lettland är inte min grej helt enkelt. Sängarna får vara hårda det bryr jag mej inte men… sängkläderna skall vara rena mot kroppen, inga yllefiltar med ett lakan på. Det ÄR äckligt! Tänk bara hur många som sovit med samma filt före en själv. Tvättemperatur högst 40 grader och kvalster och monster i mängder (monster något förstorat men dock otrevliga att ha som sängkamrat ;)) Så egentligen borde man (jag) gå via ett rejält köpcenter för att anskaffa ett skönt varmt täcke att ta med sig till hotellet. Att ha det med i kappsäcken blir väl lite för mycket och att hitta ett sånt köpcenter på reseorten är ganska långsökt. Så klappat och klart, ska man resa så får man väl tåla det ena och det andra (jag med) Genom årens lopp när vi rest en del har jag i alla fall lärt mig att njuta av de små (stora) tacksamhetsorsakerna här hemma. Nära till allt, egen tvättmaskin, eget kylskåp med mat i, nära till naturen och frisk luft. Men visst…man ska tänja sina gränser ibland. /Gun P.S. Det är nog bara positivt med feedback angående rullstolsvänliga /ovänliga städer. Kanske bra att ge exempel på ställen/byggnader där det fungerar bra så har folk lättare att förstå hur det borde vara. Ha en god fortsättning!

    Gilla

    1. Heh, precis så är det här, skarpa sängen och gamla filtar! Men som tur är jg inte så kräsen, solen kompenserar iaf! Du får börja köpa 2-euros täcken på ikea, de är bra trots att de är tunna 😉 Och ja, absolut vore det bra att ge exempel på byggnader som är tillgängliga 🙂 ska tänka på det!

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s