Direkt ur verkligheten /Alaric

Att säga att mitt liv aldrig är tråkigt är en massiv överdrift, ibland är det ändå ganska trevligt att vara just jag. På sistone har vi tillsammans med några vänner till exempel återerövrat den fantastiska leken där alla får en lapp i sin panna och skall gissa vem man är. Jag kan avslöja att varken Marta från Martas kokbok eller Barnet Sanna från psalmen Trygga räkan är helt lätta att knäcka. Jag känner att jag verkligen börjar få grepp om det här med vuxenliv… Nedan följer några episoder ur mitt liv som troligen aldrig kommer att förändra ditt liv men som kanske kan vara helt trevliga en måndag som denna.

Vid välvalda tillfällen händer det att Alaric lämnar sin djungel av böcker och uppsatser och går på stadens gator som en vanlig man. De flesta verkar inte ta någon större notis om mej men det finns vissa, vars vakande blick jag aldrig kan ta mej obemärkt förbi. De är gulliga, lite dregliga och fyrbenta. De verkar vänliga och folkkära men när jag går förbi då tystnar musiken och det skapar värsta kalabaliken. De förvandlas till vildsinta bestar som vill slita en stackars haltande ung man i stycken och deras ägare förvandlas till rödkindade desperata finnar som febrilt försöker få tyst på dem. Likt stora tänkare före mej har jag ofta ställt frågan: Vem släppte egentligen ut hundarna?

I en annan stad och i en annan tid gick jag betydligt mera rådvill gatan fram. Klockan var en bra bit över midnatt och jag hade just lämnat en lägenhet där jag och min klasskompis hade planerat studenternas tal som vi skulle hålla på morgondagens studentdimission. Av någon anledning fick jag inte tag på färdtjänsttaxin som skulle ta mej hem. Jag skulle just slå numret till mina intet ont anande föräldrar när en bil stannade vid min sida. ”Hej Aaki, vill du sita på heim?”, frågade två unga damer som uppenbarligen kände mej tillräckligt väl för använda mitt smeknamn och inte behöva fråga var jag bodde. Jag tackade för erbjudandet och satte mej i baksätet. När samtalet hade flutit på en stund var det liksom lite försent att upplysa dem om att jag inte hade en aning om vem de var. Det är en aningen skrämmande och en smula obekvämt att sitta i en bil och samtala med någon när det känns som att de vet allt och man själv inget. Jag måste verkligen börja skärpa mej och tala om när det är någon jag inte känner igen… Men tack för skjutsen tjejer!

Under min barn och ungdomstid hände det ganska ofta att min familj drog till fjällen, vi är gärna ute och glider med snowboard och skider. Vi hade alltid med oss en sit-ski. Det är en stol med en skida under, som jag satt i och min pappa stod bakom på sina skidor. Vi var supersnabba! Det ryktas på byn att det en gång var en kille från Haparanda som åkte förbi oss men man skall inte tro på allt man hör. En gång när vi var på väg upp i liften hörde vi hur någon ropade på klingande dialekt: ”Mamm skåda, tidee kombä di me en baby!” Som en sann finlandssvensk verkade personen i fråga utgå ifrån att ingen människa norr om Karleby kan förstå svenska. När vi under nästa åk susade förbi människan övervägde jag att lyfta ett av handens längsta fingrar men tack vare min goda uppfostran fick det istället bli ett leende och en vanlig hälsning.

Nu är det dags för mej att sticka iväg på innebandy,

Hasta la vista baby!

17311555_10210920109851856_320185844_o
  Min favorithund, en som inte skäller.
Annonser

En reaktion på ”Direkt ur verkligheten /Alaric

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s