Tänk om svagheten är en styrka /Sofie, vän till Sofia

Jag har en vän som är utbildad klasslärare. Hon är också dyslektiker. Hon berättade för mig att hon är osäker på om hon ska våga sig in i lärarbranschen, rädd för att inte prestera lika bra som andra lärare. ”Okej, jag förstår”, var min första tanke.
Min andra tanke var ”Nej, vänta!”. Skulle det inte vara bra om skolbarnen med dyslexi skulle ha en lärare att se upp till. En lärare som förstår dem, inte bara i teorin utan också i praktiken. En lärare som kan visa att dyslexin inte behöver begränsa oss. En lärare som kan dela med sig av erfarenheter över hur man hanterar dyslexin i vardagen, studier och arbete.
När jag berättade åt min man att jag skulle gästblogga här undrade han om jag skulle skriva om mitt handikapp. ”Vilket handikapp?” undrade jag intresserad. ”Att du kommer från Nedervetil” fortsatte han. Nu håller jag definitivt inte med om påståendet, men det finns en punkt som jag ibland betraktat som något av ett handikapp. Nämligen språket. Jag älskar mitt modersmål, Nedervetildialekten, men en och annan gång har jag funderat om det är klokt att studera svenska när mitt muntliga modersmål inte är standardsvenska. Det brukar inte lyckas att prata standardsvenska snabbt, det börjar gröta sig i munnen på mig. Inte är det heller alltid enkelt för mig att veta om det ska vara en eller ett, när jag är uppvuxen med enbart ein.
Nu jobbar jag som svensklärare åt invandrare. Jag har insett att det sista som dessa studerande behöver är någon som talar snabbt. Kanske är det också riktigt bra att de kan få höra av sin lärare att det förvisso är behändigast att lära sig en och ett, men att man kan klara livet utmärkt även om det inte alltid blir rätt. Till och med svensktalande personer kan ibland ha svårighet med genus.
Sofia som är med och driver den här bloggen är min vän, och jag har följt med hennes skolgång och studier från årskurs sju till magistersexamen. Det är en intelligent kvinna vi talar om, med toppbetyg. Det är (bland annat) därför jag blir så ledsen de gånger jag märker att Sofia blir bemött med skepsis och förvåning när människor som inte känner henne får höra att hon är talterapeut.
De svårigheter som en talterapeuts klienter har kan variera från lindringa talsvårigheter till svåra funktionsnedsättningar. Jag tänker – är det inte en fördel för de barn som Sofia möter i sitt jobb att få vägledning av någon som själv har någon form av begränsning, funktionsnedsättning. Barnen får då inte enbart hjälp med att utveckla talandet, de får även se av någon med erfarenhet, att svårigheter inte behöver begränsa oss från att sätta och nå mål i livet.
Kanske ska vi inte vara så snabba med att döma våra egna och andras begräsningar. Det kan vara just de som är styrkorna.
Sofie Granlund
Sofias vän och f.d. kämppis

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s