Nångång i 16–17-års ålder bestämde jag mig för att jag vill resa och se världen (eller tja, såhär långt har det bara blivit Europa). Jag hade då aldrig rest utanför Finland och hade ingen tanke på att mitt handikapp skulle vara ett hinder, och varför skulle jag, än idag har jag inte mött någon betydelsefull, egentlig eller oöverkomlig barriär i detta hänseende!
Ganska snart efter att min dröm om att resa och vidga mina vyer hade väckts insåg jag också att det fanns tämligen bra möjligheter till att resa gratis, eller åtminstone billigt (vilket ju är bra när man ännu är ung och utan inkomster)! Sommaren 2006 var vi därför ett gäng Österbottningar som åkte till Belgien för ett ”Youth In Action” utbyte. Det var/är ett EU-program beskrivet enligt följande: ”it aims to inspire a sense of active European citizenship, solidarity and tolerance among young Europeans and to involve them in shaping the Union’s future.” Och lika fint som det låter var det, och framför allt ersatt av EU.
Under 2008 reste jag sedan med gymnasiet till Prag och Krakow (Auschwitz), en mycket lärorik upplevelse som jag verkligen rekommenderar. Den sommaren blev det också dags att åka på Lions ungdomsutbyte till Italien – även denna resa gratis. Antar att Lions ännu håller på med denna verksamhet, ordnar läger för ungdomar runtom i bl.a. Europa – bra grej! Samma sommar träffade vi igen gänget som vi träffat i Belgien 2006, denna gång i Nykarleby. För dem var också vårt hem något fint, ett hörn av världen att se – vem skulle tro det.
Efter den sommarn började jag mitt tredje år på gymnasiet. Det var studentskrivningar och en hel del funderingar kring framtiden. Jag hade ingen aning om vad jag ville, men hade under sommaren fått höra om ”European volontary service” (ännu ett EU-projekt) och började fundera på ett mellanår efter gymnasiet. Spontan som jag ibland är tog jag under hösten kontakt med olika ”hosting-” och ”sending organisations” för att förhoppningsvis kunna göra frivilligarbete i Belgien/Bryssel. Samtidigt kom och gick studentskrivningarna, jag blev student och reste till Playa del Inglés med mina vänner i mars -09.
Vägarna gick lite mera öster- och söderut än jag planerat för mitt kommande mellanår, och i juni 2009 satt jag på flyget till Thessaloniki, Grekland var jag skulle jobba på en handikapporganisation de närmaste sex månaderna. Jag kände ingen och hade egentligen ingen aning om vad jag gett mig in på, men trodde väl nog på mig själv och att det på något sätt går vägen.
Som det kanske syns på bilderna var det en rolig och väldigt lärorik tid! Ändå började jag nånstans på vägen känna en så stor hemlängtan att jag bad mina föräldrar köpa en flygbiljett hem två veckor tidigare än det var tänkt. Hemma är nog alltid var hjärtat är, det blev uppenbart för mig under denna tid! Förutom att det var en rolig, men ändå utmanande tid, så var det också under denna resa som jag av min chef ”pater Kostas” blev tipsad att studera socialt arbete. Jag visste plötsligt vad jag skulle satsa på när jag sen kom hem!
Sedan dess har jag bl.a. varit på missionsresa till London, på charterresa till Cypern med kompisar och till Turkiet med min syster. Senaste jag reste var det väl till Rom med min vän Jenna – vi tacklade metrosystem utan hissar och utnyttjade den positiva diskrimineringen och gick före i alla köer till bl.a. Peterskyrkan, Vatikanmuseet och Colosseum. Fina resor alla dessa!
Den allra finaste resan har ändå varit den inre resan – nånstans på vägen har jag insett vem jag är, vad jag vill och framför allt vad jag bör. Jag har även insett att den lättaste vägen fram till sitt mål är ett steg åt gången, eller åtminstone att till att börja med ta ett steg och se vart det bär. Sist och slutligen har jag insett att resandet fortsätter, dag för dag – själsligt, men även värdsligt finns det alltid mer att se.
Av att se något annat än min egen bakgård har jag också lärt mig tacksamhet. Att bo, med eller utan funktionsnedssättning i Finland är väl ändå en ganska fin livslott.
För att slutligen återkoppla till min allra första resa utanför Finland så blir det i slutet av denna månad en ny resa till Bryssel. Jag, men framför allt Steg för steg, har blivit inbjudna av Nils Torvalds att besöka honom på EU-parlamentet. Det blir skoj! Då ska vi diskutera EU:s funktionshinderpolitik! Får klura på några fiffiga frågor tills det – kanske vore intressant att diskutera ojämlikheten som ändå finns inom EU, för många funktionsnedsatta har det långtifrån så bra som jag…
Och ytterligare en resa på gång, men mer om den senare… Ha en fin kvinnodag alla ni därute, och som Sofia skrev – fråga, fråga, fråga!!
Lika men olika, olika men lika 
Tack att du delade dina livserfarenheter utanför hemlandet. Skulle finnas mycket att skriva men tänker ändå bara reflektera över en sak. När vi gjorde en Lettland resa (jag och dottern tillsammans med en grupp från nejden och några nära vänner) så möttes vi av ett ovanligt hinder. Hotellet där vi bodde släppte inte in ryssar. Trapporna var stängda med järndörrar så att ingen skulle kunna använda dem. Hissen var enda alternativet, ända tills…vi övertygade hotellpersonalen att en av våra reskamrater absolut inte kan använda hiss. Då fick vi använda trapporna som var avsedda endast för personalen. Ibland har människor olika hinder. För oss gick det, annat hade det varit för ryssarna. 😉
GillaGilla
Hej Gun! Precis som du skriver finns det olika hinder och alla har vi väl nått. Hoppas ni hade en fin resa till Lettland! 🙂 H. Lina
GillaGilla