En frus funderingar /Lovisa

Jag har levt med en cp-skada i 7 år nu. Den är inte min cp-skada, utan Alarics. När jag och Alaric valde varandra kom liksom funktionsnedsättningen på köpet. När man får en annan människa får man allt den andra är och har. Min man skrev i sitt inlägg om sorg om hur viktigt det är att stanna upp och tillåta sig att känna. Så har det varit för mig också. Det var en process som tog flera år att verkligen omfamna cp-skadan.

Oftast ger Alarics cp-skada ändå inte upphov till sorg hos mig. Oftast bara är den. Jag kan inte säga att jag inte tänker på den, men den påverkar inte särskilt mycket. Vi gör saker som vem som helst annan. Vi studerar, vi städar, vi lagar mat, vi pratar, vi reser, vi umgås med vänner och vi tränar tillsammans (rätt sällan men det beror inte på Alaric ;)).

Ibland har jag varit ledsen när jag trött har fått skjutsa honom, men som tur skapas ju de innerligaste och bästa diskussionerna under tumistid i bil. Ofta har jag varit glad över den livsvisdom livet med handikappet har gett Alaric. Ibland har jag varit frustrerad då jag och Alaric är ute på promenad och hans standardfråga är ”hur långt ska vi gå?” (och ”får vi godis sen?”) medan jag njuter av vartenda steg vi tar. Varje dag gläds jag över att Alaric bär mig, när jag behöver stöd snarare än fysiskt.

Ingenting är farligt och ingenting är dramatiskt med handikappet.

Det mest bara är.

Foto: Lina eller Robin Käld