En frus funderingar /Lovisa

Jag har levt med en cp-skada i 7 år nu. Den är inte min cp-skada, utan Alarics. När jag och Alaric valde varandra kom liksom funktionsnedsättningen på köpet. När man får en annan människa får man allt den andra är och har. Min man skrev i sitt inlägg om sorg om hur viktigt det är att stanna upp och tillåta sig att känna. Så har det varit för mig också. Det var en process som tog flera år att verkligen omfamna cp-skadan.

Oftast ger Alarics cp-skada ändå inte upphov till sorg hos mig. Oftast bara är den. Jag kan inte säga att jag inte tänker på den, men den påverkar inte särskilt mycket. Vi gör saker som vem som helst annan. Vi studerar, vi städar, vi lagar mat, vi pratar, vi reser, vi umgås med vänner och vi tränar tillsammans (rätt sällan men det beror inte på Alaric ;)).

Ibland har jag varit ledsen när jag trött har fått skjutsa honom, men som tur skapas ju de innerligaste och bästa diskussionerna under tumistid i bil. Ofta har jag varit glad över den livsvisdom livet med handikappet har gett Alaric. Ibland har jag varit frustrerad då jag och Alaric är ute på promenad och hans standardfråga är ”hur långt ska vi gå?” (och ”får vi godis sen?”) medan jag njuter av vartenda steg vi tar. Varje dag gläds jag över att Alaric bär mig, när jag behöver stöd snarare än fysiskt.

Ingenting är farligt och ingenting är dramatiskt med handikappet.

Det mest bara är.

IMG_1749
Foto: Lina eller Robin Käld
Annonser

12 reaktioner på ”En frus funderingar /Lovisa

  1. Så fint skrivet! Och när det gäller promenaderna hjälper det inte att ha en man som inte har någon cp-skada, det låter likadant ändå 😉

    Gilla

  2. Jag vet att ni vet det här, men man ÄR inte ett handikapp, man HAR ett handikapp. Idag finns det väldigt många som inte vet skillnaden på detta. NI vet vad det är att ha ett handikapp, och jag tycker att ni klarar det väldigt bra 🙂

    Gilla

  3. Min vana trogen ska jag ge också detta inlägg en kommentar. Fin bild av er under er semester (det syns att ni inte är i Finland). Fint att ni kan resa och se världen. Det gör att man lär sig se världen med egna ögon. För utan att resa så är det ju så att det är bara de andras foton och beskrivningar som förklarar vad som finns där ute. När man reser själv så upptäcker man alltid något nytt, något spännande, något glädjande men också det som kan ge sorg och besvikelse. Så är ju livet också. man ska leva det själv. Då får man mest ut av det. Allt gott till er!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s