Gemensamt ansvar /Alaric

När jag skrev mitt första inlägg om bemötande, som du för övrigt kan läsa här, visste jag att det i något skede behövde komma ett till. Vi har nu nått detta skede. I mitt första inlägg om bemötande riktade jag mej främst till dem som har en tendens att lite för oreflekterat fråga och anta om andra människor. I det här inlägget riktar jag mej till dej som alltid är rädd att såra någon och därför nästan aldrig frågar.

Jag möter dem förvånansvärt ofta, den något flackande blicken och de trevande orden när någon försiktigt försöker formulera en fråga kring min funktionsnedsättning. Situationen väcker ofta känslor inom mej. Å ena sidan blir jag glad för jag förstår att personen i fråga vill vara varsam med mej och jag tror ju som bekant på principen att människor bör hanteras varsamt. Å andra sidan blir jag lite ledsen och frustrerad för att jag påminns om att vårt samhälles fixering på att inte trampa på någons tå ibland försvårar genuina människomöten.

Idag diskuteras det flitigt i många sammanhang om hur man borde och hur man inte borde benämna saker och ting. Jag tror att det är en viktig diskussion. Men jag tror också att vi ibland glömmer att bemötande är mycket mera än en korrekt term. När någon frågar mej något som berör mitt handikapp eller något annat personligt talar tonfallet, blicken och en öppen fråga oändligt mycket högre än alla bingo-ord i världen.

Efter att ha levt med min CP-skada i över två decennier har jag hunnit bli ganska van vid den. Din fråga kommer inte att få hela havet att storma. Jag har inte heller något intresse av att agera ryttare i paragrafklubbens dressyrtävling och granska att du säkert får allting rätt. Däremot har jag ett stort intresse av att se människor mötas, dela erfarenheter och lära sig av varandra. I detta möte tror jag att ömsesidig öppenhet, varsamhet och generositet kan ta oss långt.

Annonser

4 reaktioner på ”Gemensamt ansvar /Alaric

  1. Intressant igen. Alla era inlägg är bra och tänkvärda. Man kan ju utgå ifrån att alla människor har något gott att ge, eller hur? Att möta eller bli bemött är något som vi människor gör hela tiden, oberoende av våra egna styrkor och svagheter. Som sagt, alla har något gott, något bra något starkt och något svagt. Så är det bara. Det är ju fint, för då behöver vi varandra. Jag antar att det är en av de viktiga uppgifterna vi har här i livet. Att finnas till för varandra. Ofta kan vi själv jobba med att hantera de frågor och funderingar vi möter (eller ställer). Genom att tro på sig själv, lära känna sina egna styrkor och svagheter, så har vi lättare att hantera en svårfattad fråga. Det kan också vara till hjälp när vi ska ta itu med själva jobbet. Jo, jag kan det här, därför att jag känner mina begränsningar. Så, kom nu kör vi! 😀

    Gilla

    1. Tack! Ja, det ryms verkligen mycket inom oss människor, både starkt och svagt. Jag tycker också att en av våra viktigaste uppgifter är att stöda varandra i både styrkor och svagheter. /Alaric

      Gilla

  2. Kul och intressant att du delar med dig av din erfarenhet! Har en 9 årig son med cp skada, hemiplegi. Och tycker det är skönt att läsa om någon annan med liknande upplevelser.

    Gilla

    1. Tack för din kommentar Gisela! Om du har frågor eller funderingar som vi kunde skriva om på bloggen eller diskutera privat så får du gärna höra av dig. Allt gott till er! /Alaric

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s