A home without a cat is just a house /Sofia

Hemma hos mina föräldrar hänger en skylt med dessa visdomsord. Få saker får mig att bli så närvarande i stunden som när jag håller en spinnande katt i famnen. En helt seriös fråga: vad vore livet utan katt? I min värld ganska grått, och här är jag medveten om att alla inte delar min generösa åsikt gentemot katter. Men för mig finns det nästan inget som slår en mysig stund tillsammans med katten. Det skulle i så fall vara en av de få gånger då katten helt självmant hoppar upp i min famn (händer max 1 gång per år). Mina föräldrars katt är ingen famnkatt direkt, så de få gånger som han själv väljer en stund i famnen framom en lördagskorv är ovärderliga.

Katter kan ju verkligen det här med att njuta av livet och leva för stunden, något som lätt tycks smitta av sig på mig när jag umgås med katter. Men man blir ju som man umgås, sägs det. Och det måste väl ändå vara mer än tillräckligt som orsak till att skaffa katt? Vem vill inte bli lite mera katt-lik i sin syn på livet? Tacka vet jag katter som kan lära oss människor en hel del. Behöver jag ens nämna att jag själv vill skaffa katt? Avslutar med de här tänkvärda och verklighetsförankrade orden: ”Det finns människor som förmår förändra världen genom makt eller vältalighet. Katten bara ligger där och dåsar medan världen stillsamt förändrar sig för att tillfredsställa honom.” (Allen Dodd).

Så till dagens stora filosofiska fråga: Vem trivs bäst, jag eller katten?

image

/Sofia

Den haltande ledaren /Alaric

De senaste dagarna har jag tillbringat i Karis med ett 20-tal andra människor. Jag har den stora förmånen att får vara en del av ledarteamet för KAUL (Kyrklig akademi för unga ledare). Under det förlängda veckoslutet har vi bland annat funderat på personlighet, kommunikation och vad den kristna berättelsen har att bidra med när det kommer till gott ledarskap.

Det är alltid oerhört fascinerande att se människor genom personlighetstest få ett gemensamt språk för att beskriva hur de tar in och förstår världen. Jag slås alltid av det självklara men ändå svårfattliga i att alla faktiskt inte fungerar riktigt som jag. Alla test och modeller är förstås endast skuggbilder av en verklig människa. De kan ändå ge träffande beskrivningar av varför jag som ser världen utifrån relationer och som tar mej an uppgifter genom emotionell involvering kan ha svårt att förstå dej som tar dej an samma utmaning med en rationell distans. Klyschan om att våra olikheter är en styrka blir sällsynt tydligt när man skall planera och genomföra en weekend. Plötslig är jag oerhört tacksam att alla faktiskt inte fungerar precis som jag.

Alltid då jag får tala om ledarskap är jag mån om att lyfta fram det som en vis man sa:”Lita aldrig på en ledare som inte haltar”. Ett citat som alltid på något sätt har tilltalat mej. 😉 För mej är bilden av den haltande ledaren, förutom ett lätt sätt att få åhörarna att skratta, också en påminnelse om att ledarskap kanske inte handlar så mycket om de perfekta teorierna, den perfekta personligheten eller en aldrig sinande kunskap. Vi behöver naturligtvis ledare som är kunniga, kompetenta och kreativa. Jag tror ändå att vi ännu mera behöver ledare som strävar efter att vara modiga, kärleksfulla och ärliga. Att ha en haltande ledare, en ledare som själv är på väg, är nog inte det effektivaste som finns. För de allra flesta tror jag ändå att den ledaren är lättare att relatera till än den som aldrig svajar och aldrig får skrubbsår på händerna.

 

Helgen. / Lina

Lagom till helgen blev jag förkyld. Ugh, så igår tog jag det ganska lugnt. Mamma&pappa var på besök, jag studerade, vi badade bastu, handlade, tittade tv-serie och var ut på promenad i vårvärmen. Sånt man gör en lördag helt enkelt.

Imorse återupptogs traditionen med månadsbrunch med kompisarna. Mycket gott – frukter, grönsaker, smörgås och rawcake. Ja ni ser själva:

När jag kom hem blev det lite studier igen. Hade sett på fel klocka och nästan missat en gruppchatt gällande ett grupparbete. Tacka vet jag vintertid, nemen, så fint och ljust ännu efter kl 19 ikväll så man ska väl inte klaga. 

Före det bar av till min fammo på kalas fixades en flaska med ”ingefära-shots” som kur för att förhoppningsvis tillfriskna lite snabbare. Har ni några andra tips på dunderkurer vid förkylning? Annars lär ju placebo funka rätt så bra, så kan ju hoppas på det här…

Delar med mig av receptet jag följde ifall ni vill testa:

200 g ingefära, 2 citroner, 1/2 dl flytande honung, 1 liter vatten.
Riv ingefäran och sätt i en kastrull med vattnet. Låt sjuda i 20 min (inte över 60 grader). Sila bort ingefäran, låt svalna lite. Blanda i honungen. Sila på nytt. Blanda i de pressade citronerna. Förvara i flaska i kylskåp. Håller i ca en månad.

Rocka sockorna /Sofia

I tisdags var det internationella Downs syndrom-dagen. En dag som många uppmärksammar med att rocka sockorna och på så sätt visa att vi allihopa är olika. Ett sätt att hylla våra olikheter. Visa att det är okej att vara olika, för vi är ju alla olika och unika, ingen människa är den andra lik. Variation förnöjer. Det gäller ju alla människor över lag.

I tisdags hade jag privilegiet att få träffa lågstadieelever i en skola, jag var deras ”rocka sockorna-gäst”. I skolan hade man samtalat kring rocka sockorna-dagen och betonat att alla människor är olika. Att man ska få vara det och att alla är lika värdefulla som människor. Det här hade alla barnen på klart och de var väldigt öppna. Det var trevligt och också lärorikt för mig själv att få besöka dem. Jag fick börja med att berätta lite om mig själv som person och hur det kommer sig att jag går med en dallare. Sen var det dags för frågestund. Då tänkte jag först att barnen kanske inte skulle våga fråga så mycket.

Men, oj, så fel man kan ha. Den ena frågan avlöste den andra och frågorna tänkte aldrig ta slut. Barnen var öppna och inte alls rädda för att fråga. Någon undrade hur jag går utan dallare och om jag kan gå i trappor. En annan undrade hur det är att resa och hur jag går in i ett flygplan. Men mest funderade vi kring vilka länder jag rest till ☺️. Med barn är det många gånger så lätt, det går lätt att besvara deras ärliga frågor. Om de funderar över något frågar de, och de gör det utan färdiga föreställningar eller förutfattade meningar. De gör det med en ärlig nyfikenhet, därför var det också så roligt att få vara där tillsammans med dem och diskutera med dem. I sådana situationer blir det så naturligt, och jag hoppas barnen kände samma sak. Jag hoppas också att jag fick förmedla något åt barnen bara genom att finnas där och besvara deras frågor. Visa att vi alla är lika som människor, trots att vi alla är olika.

Jag tror på att vi behöver få fråga om vi möter på något som vi inte tidigare mött på. Då kan man få ett annat förhållningssätt till saken. Med ärliga frågor kommer vi väldigt långt, eftersom de kräver ärliga svar. Att öppna upp sig för varandra och visa vem man verkligen är, under ytan så att säga, öppnar upp för ärliga dialoger och diskussioner. Det river också ner murar i möten med människor. Sådana diskussioner för alltid framåt, de för något gott med sig för alla inblandade. Så låt oss sluta bygga murar som inte behöver existera och i stället fråga varandra, med en öppen nyfikenhet och ömsesidig respekt så att vi istället kan hjälpas åt att riva ner en och annan mur.

Jag har en förhoppning om att öppenhet för med sig förändringar, positiva sådana. Och jag är tacksam för den här möjligheten jag fick, tack för att jag fick vara er rocka sockorna-gäst! Tack för tulpanerna, också de kan se mycket olika ut – fast alla är just det – tulpaner. Till sist en länk till en mycket läsvärd artikel.

Sofia

Examen & jobb! / Lina

I måndags kom vi hem från Fuerteventura och igår hämtade jag mitt examensbevis, så nu känns det verkligt – jag är klar med studierna vid HU (eller var väl det för fyra månader sedan) och kan numera beskriva mig själv som pol.mag. och socialarbetare!                           

                                                                        Jag hade tänkt skriva ett kort inlägg om varför jag vill jobba som socialarbetare, för den frågan har jag fått under nån arbetsintervju, men sanningen är väl den att svaret inte är så lätt som man kunde tro. Visst kan jag säga att det är för att jag vill hjälpa människor, och framför allt för att jag tror att jag kan hjälpa, men det är väl inte hela sanningen. Motiven till varför vi gör det vi gör är sällan så medvetna och klara som vi tror. Jag tror, eller snarare vet, att detta är ganska viktig att inse, speciellt om man hoppas kunna jobba med och för människor med varierande utmaningar. Att ens motiv är delvis dolda, och delvis själviska är väl dessutom något som gäller mycket i våra liv, och det skadar sålunda kanske inte att ibland reflektera kring. För en kritisk granskning behöver ju inte innebära något dåligt, utan kan leda till mycket gott i form av insikter och utveckling.
                                                                  Altruism och vilja att hjälpa är väl, trots att det kan ses som ett fint personlighetsdrag, även i viss mån ett tecken på själviskhet – i det att jag ger finns alltså nog ett antagande om att jag i någon mån också är den som får. Och inget illa med det, speciellt om man får energi av båda. Jag tror dock att insikten om att jag vill hjälpa andra för att det även livnär något behov i mig själv är en betydelsefull insikt. Främst för att man genom att vara medveten kan hindra att det blir obalans mellan det man ger och det man får/tar.

Vad motiverar då dig i det du gör, oberoende om det är förvärvsarbete eller annat? För att hitta glädje och se nyttan av ens sysselsättning kan det väl ibland vara bra att fundera på detta, samtidigt som man även reflekterar kring om man verkligen gör vad man vill göra, eller ens något ditåt. För det är väl kanske en ännu viktigare fråga. Och här tror jag åtminstone att jag kan svara ”Ja, för stunden gör jag precis det jag vill!”. Eller ja, åtminstone vad jag tror att jag vill. 😉

Idag har jag varit första dagen på mitt nya jobb som socialarbetare inom barnskyddet. Starten var mjuk och relativt enkel i och med att vi hade en inspirerande utvecklingsdag och föreläsning med Cristoph Treier. Men framöver kommer det säkerligen att komma både stora och små utmaningar, inte bara i kampen mellan mina medvetna och omedvetna motiv, men även med tanke på att man får möta och se sådant som ingen människa borde behöva leva med – utmaningar som ingen borde behöva tacklas med. Så i det hänseendet är det väl ändå rätt så tur att jag tror mig vara en sån som får energi av att också ge, för det lär och hoppas jag väl kanske få göra! Hur är det med dig – får du energi av det du gör (i arbetet, på fritiden o.s.v.)?

Nog med flum, nu ska jag sova, för mindre än 8h sömn per natt sägs innebära att man nästa dag går till jobbet som om man vore salongsberusad, hmm, well. Ha en fortsatt fin vecka!

Du vet att du har en tvillingsyster när…. /Sofia

image

…din syster får frågan ”Var är din rollator?”

…du på omvägar får höra att någon undrat ”- Varför kommer hon ibland gående med en rollator och ibland inte?”

…du skickar med lite kläder in i provhytten för din syster ska ju ändå prova kläder

…läraren förvånat frågar: Är ni inte enäggstvillingar?!?, och sedan tillägger: ”- Fråga en gång till där hemma för säkerhets skull”

…ni vinner i Alias på grund av de många inside-historierna som ingen annan hänger med i

…till synes helt okända människor hälsar glatt på dig

…den första frågan du får inne hos tandläkaren är ”- Visst har du en syster som heter Melinda?”

…din syster köper godis i lösvikt och plockar de rätta sorterna

…hon säger det du tänker

…din syster kan förklara vad du menar när ingen annan förstår resonemanget

…hon vet vad du tänker innan du sagt det

…du hör kommentaren ”- Ni är så lika så ni skulle kunna vara tvillingar” för femtioelfte gången

…din syster hälsar på någon som glatt säger: ”Hej Sofia!”

…du träffar någon som frågar: ”Visst har du en syster som ser precis likadan ut?”

…du inte riktigt vet vad du vill säga eller hur du ska säga det, så din syster får avsluta meningen åt dig

…inte ens du själv ser skillnad på er på foton från förr
Vad skulle jag göra utan dig? Tack för att du finns! ❤

/Sofia

Tillgänglighetens vara eller inte vara… / Lina

Jag och Patrik befinner oss just nu på Fuerteventura. För tillfället ligger jag under ett parasoll vid poolen efter en lång dag i solen med näsan i psykologilitteraturen. Man kunde nästan säga att det här är livet, men på ett sätt är det ju inte det, hur härligt det än må vara och verkligen är att vara här med Patrik i värmen! För mitt liv är väl nog där hemma, med resten av familjen och vännerna, med en skön säng och framförallt med meningsfull sysselsättning. Risken är dock den att det är länge till nästa semester, så det är väl bäst att tillvarata stunden medan den varar. Och en paus från livet behövs ibland, för att bl.a. inspireras, orka och för att kanske påminnas om hur bra man har det.

Vi bor nu på ett hotell där det krävs att man ibland tar en del omvägar för att ta sig fram som rullstolsburen. Inget mig emot, det finns i alla fall omvägar att ta och vi var väl medvetna om detta när vi spontanbokade resan. Igårkväll gick vi däremot omkring i Corralejo och konstaterade att där har man tänkt på tillgängligheten. I princip de flesta affärer var hinderfria (med rampar etc.).

Annat är det i Jakobstad. Jag är ju född och uppvuxen i Larsmo, och med det följer att Jakobstad i viss mån även ses som hem, det är s.a.s. stan dit man far för att uträtta både roliga och mindre roliga ärenden. Jag har sällan tänkt på staden som otillgänglig och ofta utgått från tanken att ”kommer jag inte in, ja då är det deras förlust (av t.ex. kund). Det är en tanke jag växt upp och vant mig med – att man helt enkelt inte kommer in i vissa affärer/restauranger etc. Och det att att man till ganska många ställen måste ta bakvägen in blev väldigt tydligt när jag exempelvis skulle skaffa glasögon, sköta mina första bank-  och låneärenden samt köpa min gymnasielitteratur. På senare tid, efter några år i jeppisexil och av resor som denna, har jag dock noterat att Jakobstad alltså inte är speciellt rullstolsvänlig. Och kanske är det så att jag inte så passivt och vant borde nöja mig och tycka att det är okej. För det är det väl inte – okej, att jag nästan har lättare att räkna upp de få ställen jag helt själv kan ta mig till i jämförelse med alla ställen där mitt funktionshinder verkligen tydliggörs? Jag skulle väl nog kunna ta mig in om jag riktigt ville genom att t.ex. använda kryckor, men alla kan ju inte det… Sen är det ju även ganska intressant att ur ett funktionshinderperspektiv följa med debatten kring t.ex. stenläggningen på torget och att se resultatet av det nya köpcentret där de trots att de byggde nytt från grunden ändå lyckades bygga flera ingångar med hinder – vilka arkitekturens och byggkonstens snillen står bakom det?

Att inte ”idas” göra sin affär/restaurang hinderfri kan nästan jämställas med ”1-euros shoppen” i Helsingfors där jag en gång för länge sen möttes av en ”förbjudet för rullstolar” skylt. Ja, såna skyltar finns tydligen, även i Finland. Och ja, det budskapet ger man ju nästan också genom att medvetet välja hinder framom att göra hinderfritt och tillgängligt. För förändringarna som krävs är sällan speciellt krävande sålänge man är lite kreativ.

Kanske borde jag inte vara så passiv och protestera i tysthet? Kanske är jag genom tystnaden medskapare av mina egna hinder? Ja, kanske jag istället aktivt borde stå på barrikaderna för att skapa mera tillgänglighet i min och vår omgivning (med allt vad det nu innebär i form av fysisk, mental såväl om social tillgänglighet). Kanske detta ifrågasättande är en bra början?

Ps. Tips på bra och hinderfria frisörsalonger i Jakobstad mottages gärna!

Läs gärna följande insändare där en vidare tillgänglighetsdefinition diskuteras: https://www.hbl.fi/artikel/gor-kommunen-tillganglig-for-alla

God mat i Corralejo

Direkt ur verkligheten /Alaric

Att säga att mitt liv aldrig är tråkigt är en massiv överdrift, ibland är det ändå ganska trevligt att vara just jag. På sistone har vi tillsammans med några vänner till exempel återerövrat den fantastiska leken där alla får en lapp i sin panna och skall gissa vem man är. Jag kan avslöja att varken Marta från Martas kokbok eller Barnet Sanna från psalmen Trygga räkan är helt lätta att knäcka. Jag känner att jag verkligen börjar få grepp om det här med vuxenliv… Nedan följer några episoder ur mitt liv som troligen aldrig kommer att förändra ditt liv men som kanske kan vara helt trevliga en måndag som denna.

Vid välvalda tillfällen händer det att Alaric lämnar sin djungel av böcker och uppsatser och går på stadens gator som en vanlig man. De flesta verkar inte ta någon större notis om mej men det finns vissa, vars vakande blick jag aldrig kan ta mej obemärkt förbi. De är gulliga, lite dregliga och fyrbenta. De verkar vänliga och folkkära men när jag går förbi då tystnar musiken och det skapar värsta kalabaliken. De förvandlas till vildsinta bestar som vill slita en stackars haltande ung man i stycken och deras ägare förvandlas till rödkindade desperata finnar som febrilt försöker få tyst på dem. Likt stora tänkare före mej har jag ofta ställt frågan: Vem släppte egentligen ut hundarna?

I en annan stad och i en annan tid gick jag betydligt mera rådvill gatan fram. Klockan var en bra bit över midnatt och jag hade just lämnat en lägenhet där jag och min klasskompis hade planerat studenternas tal som vi skulle hålla på morgondagens studentdimission. Av någon anledning fick jag inte tag på färdtjänsttaxin som skulle ta mej hem. Jag skulle just slå numret till mina intet ont anande föräldrar när en bil stannade vid min sida. ”Hej Aaki, vill du sita på heim?”, frågade två unga damer som uppenbarligen kände mej tillräckligt väl för använda mitt smeknamn och inte behöva fråga var jag bodde. Jag tackade för erbjudandet och satte mej i baksätet. När samtalet hade flutit på en stund var det liksom lite försent att upplysa dem om att jag inte hade en aning om vem de var. Det är en aningen skrämmande och en smula obekvämt att sitta i en bil och samtala med någon när det känns som att de vet allt och man själv inget. Jag måste verkligen börja skärpa mej och tala om när det är någon jag inte känner igen… Men tack för skjutsen tjejer!

Under min barn och ungdomstid hände det ganska ofta att min familj drog till fjällen, vi är gärna ute och glider med snowboard och skider. Vi hade alltid med oss en sit-ski. Det är en stol med en skida under, som jag satt i och min pappa stod bakom på sina skidor. Vi var supersnabba! Det ryktas på byn att det en gång var en kille från Haparanda som åkte förbi oss men man skall inte tro på allt man hör. En gång när vi var på väg upp i liften hörde vi hur någon ropade på klingande dialekt: ”Mamm skåda, tidee kombä di me en baby!” Som en sann finlandssvensk verkade personen i fråga utgå ifrån att ingen människa norr om Karleby kan förstå svenska. När vi under nästa åk susade förbi människan övervägde jag att lyfta ett av handens längsta fingrar men tack vare min goda uppfostran fick det istället bli ett leende och en vanlig hälsning.

Nu är det dags för mej att sticka iväg på innebandy,

Hasta la vista baby!

17311555_10210920109851856_320185844_o
  Min favorithund, en som inte skäller.

Tänk om svagheten är en styrka /Sofie, vän till Sofia

Jag har en vän som är utbildad klasslärare. Hon är också dyslektiker. Hon berättade för mig att hon är osäker på om hon ska våga sig in i lärarbranschen, rädd för att inte prestera lika bra som andra lärare. ”Okej, jag förstår”, var min första tanke.
Min andra tanke var ”Nej, vänta!”. Skulle det inte vara bra om skolbarnen med dyslexi skulle ha en lärare att se upp till. En lärare som förstår dem, inte bara i teorin utan också i praktiken. En lärare som kan visa att dyslexin inte behöver begränsa oss. En lärare som kan dela med sig av erfarenheter över hur man hanterar dyslexin i vardagen, studier och arbete.
När jag berättade åt min man att jag skulle gästblogga här undrade han om jag skulle skriva om mitt handikapp. ”Vilket handikapp?” undrade jag intresserad. ”Att du kommer från Nedervetil” fortsatte han. Nu håller jag definitivt inte med om påståendet, men det finns en punkt som jag ibland betraktat som något av ett handikapp. Nämligen språket. Jag älskar mitt modersmål, Nedervetildialekten, men en och annan gång har jag funderat om det är klokt att studera svenska när mitt muntliga modersmål inte är standardsvenska. Det brukar inte lyckas att prata standardsvenska snabbt, det börjar gröta sig i munnen på mig. Inte är det heller alltid enkelt för mig att veta om det ska vara en eller ett, när jag är uppvuxen med enbart ein.
Nu jobbar jag som svensklärare åt invandrare. Jag har insett att det sista som dessa studerande behöver är någon som talar snabbt. Kanske är det också riktigt bra att de kan få höra av sin lärare att det förvisso är behändigast att lära sig en och ett, men att man kan klara livet utmärkt även om det inte alltid blir rätt. Till och med svensktalande personer kan ibland ha svårighet med genus.
Sofia som är med och driver den här bloggen är min vän, och jag har följt med hennes skolgång och studier från årskurs sju till magistersexamen. Det är en intelligent kvinna vi talar om, med toppbetyg. Det är (bland annat) därför jag blir så ledsen de gånger jag märker att Sofia blir bemött med skepsis och förvåning när människor som inte känner henne får höra att hon är talterapeut.
De svårigheter som en talterapeuts klienter har kan variera från lindringa talsvårigheter till svåra funktionsnedsättningar. Jag tänker – är det inte en fördel för de barn som Sofia möter i sitt jobb att få vägledning av någon som själv har någon form av begränsning, funktionsnedsättning. Barnen får då inte enbart hjälp med att utveckla talandet, de får även se av någon med erfarenhet, att svårigheter inte behöver begränsa oss från att sätta och nå mål i livet.
Kanske ska vi inte vara så snabba med att döma våra egna och andras begräsningar. Det kan vara just de som är styrkorna.
Sofie Granlund
Sofias vän och f.d. kämppis

Att se världen och finna sig själv / Lina

Nångång i 16–17-års ålder bestämde jag mig för att jag vill resa och se världen (eller tja, såhär långt har det bara blivit Europa). Jag hade då aldrig rest utanför Finland och hade ingen tanke på att mitt handikapp skulle vara ett hinder, och varför skulle jag, än idag har jag inte mött någon betydelsefull, egentlig eller oöverkomlig barriär i detta hänseende!

Ganska snart efter att min dröm om att resa och vidga mina vyer hade väckts insåg jag också att det fanns tämligen bra möjligheter till att resa gratis, eller åtminstone billigt (vilket ju är bra när man ännu är ung och utan inkomster)! Sommaren 2006 var vi därför  ett gäng Österbottningar som åkte till Belgien för ett ”Youth In Action” utbyte. Det var/är ett EU-program beskrivet enligt följande: ”it aims to inspire a sense of active European citizenship, solidarity and tolerance among young Europeans and to involve them in shaping the Union’s future.” Och lika fint som det låter var det, och framför allt ersatt av EU.

IMG_20170308_115849
Jag & Andy

Under 2008 reste jag sedan med gymnasiet till Prag och Krakow (Auschwitz), en mycket lärorik upplevelse som jag verkligen rekommenderar. Den sommaren blev det också dags att åka på Lions ungdomsutbyte till Italien – även denna resa gratis. Antar att Lions ännu håller på med denna verksamhet, ordnar läger för ungdomar runtom i bl.a. Europa – bra grej! Samma sommar träffade vi igen gänget som vi träffat i Belgien 2006, denna gång i Nykarleby. För dem var också vårt hem något fint, ett hörn av världen att se – vem skulle tro det.


Efter den sommarn började jag mitt tredje år på gymnasiet. Det var studentskrivningar och en hel del funderingar kring framtiden. Jag hade ingen aning om vad jag ville, men hade under sommaren fått höra om ”European volontary service” (ännu ett EU-projekt) och började fundera på ett mellanår efter gymnasiet. Spontan som jag ibland är tog jag under hösten kontakt med olika ”hosting-” och ”sending organisations” för att förhoppningsvis kunna göra frivilligarbete i Belgien/Bryssel. Samtidigt kom och gick studentskrivningarna, jag blev student och reste till Playa del Inglés med mina vänner i mars -09.

IMG_20170308_123931

Vägarna gick lite mera öster- och söderut än jag planerat för mitt kommande mellanår, och i juni 2009 satt jag på flyget till Thessaloniki, Grekland var jag skulle jobba på en handikapporganisation de närmaste sex månaderna. Jag kände ingen och hade egentligen ingen aning om vad jag gett mig in på, men trodde väl nog på mig själv och att det på något sätt går vägen.


Som det kanske syns på bilderna var det en rolig och väldigt lärorik tid! Ändå började jag nånstans på vägen känna en så stor hemlängtan att jag bad mina föräldrar köpa en flygbiljett hem två veckor tidigare än det var tänkt. Hemma är nog alltid var hjärtat är, det blev uppenbart för mig under denna tid! Förutom att det var en rolig, men ändå utmanande tid, så var det också under denna resa som jag av min chef ”pater Kostas” blev tipsad att studera socialt arbete. Jag visste plötsligt vad jag skulle satsa på när jag sen kom hem!

Sedan dess har jag bl.a. varit på missionsresa till London, på charterresa till Cypern med kompisar och till Turkiet med min syster. Senaste jag reste var det väl till Rom med min vän Jenna – vi tacklade metrosystem utan hissar och utnyttjade den positiva diskrimineringen och gick före i alla köer till bl.a. Peterskyrkan, Vatikanmuseet och Colosseum. Fina resor alla dessa!


Den allra finaste resan har ändå varit den inre resan – nånstans på vägen har jag insett vem jag är, vad jag vill och framför allt vad jag bör. Jag har även insett att den lättaste vägen fram till sitt mål är ett steg åt gången, eller åtminstone att till att börja med ta ett steg och se vart det bär. Sist och slutligen har jag insett att resandet fortsätter, dag för dag – själsligt, men även värdsligt finns det alltid mer att se.

Av att se något annat än min egen bakgård har jag också lärt mig tacksamhet. Att bo, med eller utan funktionsnedssättning i Finland är väl ändå en ganska fin livslott.

För att slutligen återkoppla till min allra första resa utanför Finland så blir det i slutet av denna månad en ny resa till Bryssel. Jag, men framför allt Steg för steg, har blivit inbjudna av Nils Torvalds att besöka honom på EU-parlamentet. Det blir skoj! Då ska vi diskutera EU:s funktionshinderpolitik! Får klura på några fiffiga frågor tills det – kanske vore intressant att diskutera ojämlikheten som ändå finns inom EU, för många funktionsnedsatta har det långtifrån så bra som jag…

Och ytterligare en resa på gång, men mer om den senare… Ha en fin kvinnodag alla ni därute, och som Sofia skrev – fråga, fråga, fråga!!