När du slutar drömma… / Lina

…slutar du leva. Så sägs det ibland.

Jag sitter som bäst med en jobbig träningsvärk i axlarna och försöker studera, eller borde studera och göra psykologiuppgifter som just nu känns rätt så ändlösa: Skriva en essä om någon personlighetsteori och -test. Göra ett grupparbete om självkänsla hos barn och vuxna. Eller egentligen flera grupparbeten med ytterligare frågor om åldrande, om karriär och livsskeden och om varför vissa av oss är lyckligare (ja varför?). Begreppstentor o.s.v….

Distans- och självstudier är så kul, hmmh.

img_20170224_113022

Samtidigt sitter jag och ser ut genom fönstret på snön som yr omkring, och funderar över allt det jag istället kunde göra – om mina ambitioner och målsättningar. Vad vill jag med mitt liv?  Ja, man blir onekligen lite inspirerad i sina tankemönster av dessa studier.

Jag är egentligen lite av en drömmare, men ganska ofta kommer jag på mig själv med att inte riktigt våga, inte ha modet att drömma stort. För det är ju ganska utelämnande och ärligt talat skrämmande – att våga tro på sig själv och sin förmåga. Att inte drömma är ju på ett sätt att skydda sig från misslyckanden, eller risken därav. Samtidigt är ju stora drömmar lite av dagens melodi, så varför inte ge det en chans.

Men när blir ens försvar ens förlust? Kort sagt är det väl när det blir ett hinder, när man i detta fall inte vågar drömma eller leva ut sina drömmar, och något därmed kanske fattas en. Vågar du drömma stort, eller går du möjligen i gamla spår och sålunda kanske miste om något? Ja, gamla spår behöver ju inte vara dåliga spår, men det löns eventuellt att emellanåt fundera på om de tar dig på rätt väg.

Jag har därför på senare tid aktivt försökt tänka förbi mitt försvar, och drömma djärvt för att inte gå miste om några möjligheter. Men det är svårare än jag trott, för samtidigt som man skyddar sig själv får man ju inte heller tro på sig själv genom att drömmande planera sin framtid. Och med jantelagen kommer då en osäkerhet. Plötsligt står man där, öga mot öga med tviveln. Vem är jag att drömma stort och vem är jag att tro ens lite på mig själv?

Så varför gör jag detta, studerar inför ännu en examen? Ja säg det. Dels för att det är just en dröm, att genom samtal kunna hjälpa och stödja andra (och för att kunna göra det vill jag ha mera kunskap), men dels också för att jag har märkt att det kan behövas för att ha en chans mot fördomarna därute.

Det är betydligt mycket lättare att skylla på andras fördomar när det kommer till ens svårigheter att lyckas med sina drömmar, men det är ju självklart inte alltid orsaken, det vet jag så väl. Man vill ju trots det ogärna tro att det beror på en som människa, som person, men det är ju självklart också nångång orsaken. Men oaktat, som nån nångång sagt till mig verkar det ibland vara så att man som funktionsnedsatt nästan behöver vara dubbelt så kompetent etc. för att komma upp till samma nivå som andra utan någon (fysisk) funktionsnedsättning. Jag vet nu inte om detta är sant, men det verkar mer och mer vara min verklighet (men förhoppningsvis är det inte så), att jag borde vara dubbelt så bra för att t.ex. stå mig i konkurrensen i en bransch där det är brist på behörig personal. För ogärna vill jag tro att jag är på fel väg, att jag gjort helt fel yrkesval, men så kan det ju också vara. Att drömma får ju inte heller innebära avsaknad av realism, men jag tror och hoppas ändå att jag är realist och på rätt väg – att min dröm också kan bli min verklighet…

Ja, är det då min dröm att jobba som socialarbetare? Delvist ja, men gärna vill jag också gå lite längre. Jag drömmer om att kunna ha ett jobb där jag genom samtal och lyssnande kan hjälpa människor till insikt – hjälpa dem med grunden till problemen, inte bara lösandet av dem, och på så sätt jobba mera långsiktigt. Men framför allt vill jag hjälpa människor att hantera en vardag som ibland kan vara väldigt svår, av varierande orsaker, och att våga drömma om en bättre morgondag. För det är väl lite det livet handlar om, att ”måra på” och fortsätta hoppas.

Av dessa skäl ska jag nu ta tag i studierna här på bordet framför mig – för utan lite jobb bär drömmarna nog inte hela eller ens halva vägen. Sen ska jag nog fortsätta drömma och kanske småningom hitta min väg, men först måste jag ta mig ut i snöyran för att handla mat, för jag är hungrig och som hungrig har jag svårt att drömma ens smått…

img_20170224_122506
Jag drömmer även om sommar, för rullstol och snö är ingen bra kombo…

Vad är din dröm? Berätta gärna, allt blir så mycket tydligare (och kanske lättare att uppnå) när man sätter ord på det.

/ Lina

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s