Det jag aldrig fick /Alaric

Om inga större under sker kommer jag aldrig att susa fram på ett par skridskor, jag kommer aldrig att hoppa i bilen för att skjutsa eventuella barn till de hobbyer som de brinner för och jag kommer aldrig i en spontan våg av kärlek att lyfta upp min fru och snurra runt ett varv eller två.

Jag har fått den stora gåvan att ofta kunna urskilja livets durackord. Ofta kan jag stämma in i Disneys naiva men otroligt svängiga låtar om hakuna matata och om att man skall vara nöjd med allt som livet ger. Samtidigt inser jag att också catchiga sånger kan missa viktiga aspekter av livet. För mej är det viktigt att också våga möta sorgen över det som fattas mej. Platsen där vi vågar stå i sorgen utan att fly den och utan rädslan att den skall förinta oss tror jag är en av våra mest underskattade platser.

För mej är det viktigt att allt emellanåt få stanna upp och fälla en tår över de begränsningar jag har. Att stå i den sorgen löser inga konkreta problem. Det gör inte att jag får ta körkort eller att jag plötsligt blir Patrik Laine. Däremot inbillar jag mej att en stund av ocensurerad sorg kan motverka att bitterhet, hårdhet och missunnsamhet får fäste i mitt liv.

Jag satt på gräsmattan en gång för många många år sedan, fylld av sorg och frustration. Som så många gånger förr sörjde jag all den sport som fanns inom mej men som min kropp inte tillät mej att få ut på det sätt jag önskade. Min syster kom och satte sig ner bredvid mej. Jag pratade, hon lyssnade. Det finns en stor rikedom i att få dela sin sorg med någon. Speciellt när denna någon inte försöker fixa det som inte kan fixas och inte försöker trycka bort sorgen förrän man själv är redo att släppa taget.

Nästan alltid när jag har vågat stå stilla i sorgen ett tag,
hör jag hur ett mjukt durackord sakta bryter fram.

Foto: Kavilo Photography