Häng upp silkesvantarna /Sofia

img_0003

Vi har skrivit en hel del om bemötande på bloggen. Nu kanske någon funderar på hur man gör ”på riktigt”. En del kanske är rädda för att säga eller fråga fel saker. Hur ska man då egentligen bemöta en person som har en funktionsnedsättning? Jag har absolut inte alla svar, men vill ändå dela med mig av mina egna tankar.

Det som jag själv reagerar allra mest på är om jag blir bemött på ett avvikande sätt. Alltså ett annat sätt än det sätt som andra vanligen blir bemötta på. Ett sådant bemötande märks tydligare än många kan föreställa sig, tror jag. Såväl positiva som mindre positiva kommentarer kan avvika från normen. Nu vill jag inte avskräcka någon från att ge en annan människa uppmuntran med mitt exempel. Tvärtom tror jag att vi behöver uppmuntra varandra oftare. Men måtta med allt, brukar det ju heta. Om man under ett samtal får höra ”vad du är duktig!” eller ”tänk vad bra att du kan göra det eller det” x antal gånger efter varandra kan det bli lite väl mycket beröm, och då riskerar berömmet tyvärr att förlora sin styrka och sin trovärdighet. Om man dessutom ofta höjs till skyarna för små vardagliga saker som är självklara för en själv, och som man ganska obehindrat utför många gånger per dag, riskerar de välmenade kommentarerna att i stället bli en ständig påminnelse om funktionsnedsättningen. Jag är ju i och för sig redan medveten om den, men vill kanske inte bli påmind om den ständigt. Just för att jag inte vill låta funktionsnedsättningen helt definiera vem jag är. Sådana här situationer tenderar att lite komma och i vågor/perioder. Ibland händer det flera gånger per vecka, ibland mera sällan.

Är man osäker på hur man ska bemöta en person med en funktionsnedsättning tycker i alla fall jag att det är fullständigt tillåtet att fråga. Det är kanske inte så lätt alla gånger att veta om man borde hjälpa till eller inte, men om man frågar behöver man inte fundera på det. Det viktiga tror jag är att sedan också acceptera det svar man får. Om personen inte behöver hjälp och säger det, hör det också till att respektera svaret. I all välmening hjälper människor oftast även fast jag svarar att det går bra, att jag klarar det själv. Inget fel med det. Det är en glädje att träffa hjälpsamma människor som villigt ger av sig själva. Men ibland får min självkänsla sig en törn i sådana situationer. Sedan finns det ju självklart situationer där jag behöver hjälp och tacksamt tar emot hjälpen ifall den erbjuds.

Kort och gott handlar det om att främst se personen och inte funktionsnedsättningen. Om jag får önska mig något är min önskan att du behandlar mig som vem som helst annan. Och om du är osäker på något, fråga. Ett snabbt och enkelt sätt att vinna förtroende tror jag, av egen erfarenhet, är att tala direkt till personen. Inte om personen med någon annan. Vad mig angår behöver du inte vara rädd för att bemöta mig på fel sätt, fråga istället. Men när du frågar, vänd dig då i första hand direkt till mig. Förhoppningsvis har jag bättre koll på mig själv än någon annan random person har. Om så inte är fallet kan vi tillsammans förundras över min bristande självkännedom och konstatera att jag högst troligen drabbats av en akut förvirring av aldrig tidigare skådat slag.

Börja med att tala till mig och bemöta mig på samma sätt som alla andra, så löser resten sig av bara farten. Du behöver inte heller vara rädd för att fråga om det är något som du undrar över. Silkesvantarna får gärna bli kvar hemma på hyllan 🙂

Sofia

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s