2+2=8 /Sofia

I ett tidigare blogginlägg (Ensam är oftast inte starkare) tar jag upp att det är så väldigt lätt att värdera det mesta baserat på det första man ser. En vän bad mig utvidga och skriva om mina egna tankar, vad det leder till i praktiken. I mitt fall är det min funktionsnedsättning som är en väldigt synlig del av mig. Just därför tror jag också att det möjligen blir lite lättare att söka svaren på olika frågeställningar i min funktionsnedsättning. Det sker lite per automatik. Medvetet eller omedvetet, men det sker.

För mig kan det ibland därför kännas som att jag borde göra allt gånger 2 eller upphöjt till 2 för att komma till samma nivå som andra. En nivå där min funktionsnedsättning inte spelar så stor roll. Där den bara är en del av mig, som t.ex. mitt lockiga hår eller någon av mina personliga egenskaper.

I de sammanhang då det dras hastiga paralleller till min funktionsnedsättning kan jag därför känna att nu måste jag bevisa mig. Bevisa att så inte alls är fallet. Bevisa att jag nog klarar av det lika bra som vem som helst annan. Allra helst ännu bättre. Fast det inte är så kan det i såna situationer kännas som att allt jag gör och är värderas från funktionsnedsättningen

…hon vill inte göra det eller det – och det beror förmodligen på funktionsnedsättningen
…hon är ledsen – det beror väl på funktionsnedsättningen
…hon kan inte göra det eller det – och det beror troligtvis på funktionsnedsättningen

Nu drar jag saker och ting till sin spets här med mina exempel, men ja, förhoppningsvis förstår du själva innebörden. För mig känns det som att det ibland krävs något mera för att bli ”trodd”. Nu kanske det här bara är min egen uppfattningen och tolkning. Det är ju ingen absolut sanning. Delvis (om inte till största delen) är det säkert något som jag självmant tar på mig. Det kan verka så logiskt just då. Problemet är bara att det inte håller i längden.

Så hur gör man då, så att det också håller i längden menar jag? Jag har inga färdiga svar, bara mina egna funderingar att ta till och du får också gärna dela med dig av dina. Jag tänker att vi är många som kan känna igen oss i prestationsidentiteten, eller tankesättet ”du är vad du gör”. Frågan blir då vad ett sådant tankesätt leder till på lång sikt. Är resultatet något som vi önskar uppmuntra i vårt eget liv och i andras? Om inte måste vi hitta en stabilare grund att bygga på.

Jag tror vi behöver komma bort från ”Du är vad du gör” och istället komma till ”Du är den du är”, och det räcker. Good enough, liksom. Ska vi börja där?

/Sofia

Annonser

En reaktion på ”2+2=8 /Sofia

  1. Jamen visst ! Vi är inte vad vi gör utan vi är vi och vi duger. Värderar man varandra och sej själv efter vad man gör så hamnar man förr eller senare i diket. Blir man arbetslös har man då inget värde ?! Eller sjuk ..
    Vi är alla människor med samma värde hur mycket eller lite vi kan eller gör.

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s