Rumba så det förslår! / Anna

Nu tänker jag då inte på dansen rumba (trots att jag fullkomligt älskar dans), utan jag tänker på den vardagsrumba som ibland uppstår då man har en funktionsnedsättning. Jag ska berätta mer om hur jag tänker kring det senare i inlägget. Först lite om mig själv. Mitt namn är Anna Caldén och det är en stor ära för mig att få vara gästbloggare på den här fantastiska och läsvärda bloggen. Jag brukar beskriva mig själv som en obotlig optimist och för mig är aldrig skrattet långt borta, jag skrattar väldigt mycket i min vardag. Det är något jag varmt rekommenderar, det är faktiskt bevisat att skratt har bra effekt på hälsan. Jag är hemma från Munsala och har hunnit bo och studera i både Åbo och Vasa. Jag är nu bosatt i Vasa där jag är i slutskedet av mina universitetsstudier. Jag har sedan liten haft ett brinnande intresse för min omgivning och det ledde till att jag tidigt bestämde mig för att vara med och förbättra världen. Jag är samhällsengagerad och aktiv i flera funktionshinderorganisationer.

Jag har en medfödd fysisk funktionsnedsättning som innebär att jag är kortvuxen, 90 cm lång, och jag använder mig av elrullstol för att ta mig fram. Min diagnos diastrofisk dysplasi, vars namn härstammar från grekiskan och låter rätt häftigt tycker jag, hör till den gruppen ärftliga sjukdomar som är mycket vanligare i Finland än på andra håll i världen. I Finland finns det ungefär 200 med den här diagnosen.

Min funktionsnedsättning, eller jag använder gärna termen funktionsvariation som används i Sverige, innebär att jag behöver en del praktisk hjälp av assistent med vardagliga bestyr. Men för det mesta tänker jag inte på min funktionsnedsättning. Jag lever ganska långt som vem som helst och min funktionsvariation är en del av mig, jag skulle aldrig vilja vara utan den. Jag är stolt över den jag är! Jag brukar ibland konstatera att mitt liv känns som ett enda äventyr, det kan börja med att hissen på tåget inte fungerar som den ska på morgonen då jag ska iväg till Helsingfors. Ibland händer samma sak igen på kvällen då jag ska hem. Det blir liksom aldrig tråkigt om man säger så. Med min funktionsvariation brukar jag hamna i de mest bisarra, knasiga och ibland humoristiska situationer. Som då jag ibland hör alldeles tokigt på grund av min hörselnedsättning.

Men jag sticker inte under stol med att det ibland också kan vara väldigt tungt. De utmaningar som jag möter varje dag är påfrestande, och jag kan garantera att jag är en av Finlands mest tålmodiga människor. För tålamod måste man ha då man har en funktionsnedsättning. Visst kommer det dagar då allt känns bara bläääää, då jag skulle vilja dra täcket över huvudet och inte ens stiga upp ur sängen. Sådana dagar har vi alla, oavsett om vi har en funktionsvariation eller inte. Men med de utmaningar man möter som funktionshindrad, och den vardagsrumba som uppstår, kan det ibland kännas övermäktigt. Jag tänker exempelvis på ”blankett- och byråkratirumban”. Då man är i behov av stöd och hjälpmedel från olika instanser så är det oändligt många blanketter, ansökningar och intyg som ska sändas hit och dit. Ibland då jag inleder en ansökningsprocess tycker jag att jag blir alldeles svettig innan jag ens har börjat. Jag kan intyga att man är på väg att slita håret av sig många gånger. Det finns exempelvis hjälpmedel eller stöd som man drar sig för att söka för att rumban kring den är så stor, man behöver ha ordentligt med tid för att starta igång processen. Så ska det dessutom intygas regelbundet till olika instanser att man ännu har sin funktionsnedsättning kvar och att man är i behov av vissa hjälpmedel. Jag brukar fundera om man på allvar tror att funktionsnedsättningen kanske försvinner med bara farten… Ibland brukar jag tänka att all den tid som denna rumba tar motsvarar ett heltidsarbete. Då ska man ännu utöver detta ha tid för ett privatliv, vänner, familj och relationer. Jag är väldigt tacksam över den funktionshinderservice och de fantastiska hjälpmedel som finns att tillgå! Men jag tror också det är viktigt att vi regelbundet ser över hur systemet kan förbättras, och att funktionsvariationer kunde ses som en resurs i samhället istället för en belastning. Jag tycker det är viktigt att vi vågar se möjligheterna istället för hindren, och att vi på sikt vänder motgångar till styrka. Vi sitter alla i samma båt och vi har alla något att ge. Kom ihåg att du inte är ensam!

Tack Alaric, Lina och Sofia för att jag får vara en del av den här bloggen!

sams_annac_sj02
Fotograf: Sofia Jernström

 

/ Anna

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s