Even when it hurts – the right to fail / Lina

Världen kan te sig rätt så stor numera. Och möjligheterna kan likaså verka oändliga. I ljuset av det kan misslyckanden kännas väldigt svåra att hantera; för vem är man om man inte lyckas trots nästintill ofattbara utsikter, en ändlös potential. Okej, detta var kanske att ta i lite, men du förstår förhoppningsvis min poäng. Vi borde lyckas, för det finns ju så mycket att lyckas med. Men, kanske finns det lika mycket att misslyckas med? Och hur är det med den, rätten att misslyckas, tillvaratar och kämpar vi för den tillräckligt? Ser vi potentialen i våra misslyckanden? Och har alla rätt att misslyckas och lyckas?

Jag brukar tänka att jag är den jag är tack vare att jag också har fått misslyckas, fått göra både bra och dåliga val. Fått inse mina begränsningar och lära mig av mina misslyckanden. Minska de oändliga möjligheterna och finna en trygghet i att jag inte kan eller bör allt. Det finns mycket jag kan (allt det ska jag också nångång berätta om), men att inse att det också finns saker jag inte bör, det är ganska skönt måste jag säga. Jag tror att vi gott och väl även kan ge misslyckanden och begränsningar en tanke nu som då – vad är det jag inte kan och vad är det jag verkligen inte behöver…? Motgångarna kan kanske ge lika mycket som känslan av att lyckas, men det kräver möjligen lite/mycket mera eftertanke, och fram för allt tid, för att inse och acceptera. Ja, jag vet ju inte, men jag tror att rädslan för att misslyckas också i sig kan vara ganska skadlig. (Här vill jag kort kommentera att jag är medveten om att det finns misslyckanden som känns och kanske är ohanterliga och omöjliga, men jag hoppas att de som möts av det i sina liv har tillräckligt stöd och tillräcklig kärlek i sin omgivning för att ändå kunna se gnuttor av möjlighet i det omöjliga.)

Som jag sa så har jag alltid upplevt att jag har haft rätten att misslyckas. Jag är uppväxt i en familj med nio barn. Jag har varit en i mängden, och jag brukar i alla fall tänka att ingen då har hunnit ”dalta”. Kanske var det ett medvetet val av mina föräldrar, kanske hade det varit exakt likadant om jag var enda barnet, men oaktat, jag har fått misslyckas. Och jag har själv fått inse mina begränsningar.

Det är en ganska viktig poäng här, att man själv får inse. För här tror jag att begränsningarna som man själv erkänt och insett ger mycket mer än de som andra iklätt en.

Jag är trots det här en förespråkare av att utmana sig själv, men det är för att jag samtidigt insett att jag ibland har lite för lätt att begränsa mig själv redan i tanken. Jag tror därför att ens begränsningar, de man satt upp för sig själv – insett och erkänt – ibland behöver prövas och testas. Så, trots att det kan vara hälsosamt att minska världen och sin egen potential (så att säga), så ska man kanske inte minska den för mycket. Måtta med allt liksom. Kort sagt, man ska inte heller godta misslyckanden som kunde vara ”lyckanden”.

Realism och acceptans har för mig varit ledorden. Är begränsningarna realistiska? Och accepterar jag verkligen dem? Acceptansen har varit ganska lätt att ta till sig, kanske för enkelt till och med. Jag vet att livet har både berg och dalar, både möjligheter och misslyckanden, och det är verkligen en så skön insikt, att ibland få vila i det att bättre tider kommer. Men realismen då? Den är något som jag ännu får kämpa med rätt så ofta. Jag har ibland ganska lätt för begränsande tankar. Och där har andra en ganska betydelsefull funktion. Inte som dem som begränsar mig, men som dem som får mig att testa mina egna gränser och tänka större. Pröva, med risken att misslyckas och chansen att lyckas.

Ett konkret exempel jag på senare tid blivit medveten om är hur jag nu i jobbsökartider ganska ofta tänker att ”nej, det här kan jag inte, och varför skulle de välja mig” (jag låter kanske tron om andras fördomar ta en alltför stor plats). Och med en sådan attityd lyckas man ganska sällan. Så mina slutord nu är att vi behöver få misslyckas, vi behöver kanske få begränsa oss själva, men vi behöver ibland även utmana oss själva och bibehålla attityden att kanske lite mera ändå är möjligt än man tror. Inte allt, men ändå mera än man kanske tror.

Jag är idag tacksam över min rätt att både lyckas och misslyckas. Känner du att du har den rätten? Och ger du andra i din omgivning den rätten, att göra både rätt och fel, och på så sätt kanske utvecklas?

 

28880001
En (random) bild som påminner mig om saker jag lyckats med.


/ Lina

 

 

Annonser

2 reaktioner på ”Even when it hurts – the right to fail / Lina

  1. Hej, Även om jag läste hela texten så tänker jag fastna för jobbsökning (och barnuppfostran). Det är bra att du tar upp det i ditt inlägg. Det är ingen lätt nöt i dagens samhälle att sysselsätta alla som vill och kan jobba. Under min första studietid i yrkesskolan (för länge sen) valde jag psykologi som tillval. Kommer i håg hur vi med lärarens ledning gick igenom scenarier i arbetslivet. Arbetslivet blev en plats där maskinerna mer och mer tog över människornas jobb vilket i sin tur ökade på antalet personer som stod utanför stängslet till jobb. Det är ju där vi är nu.(med undantag av vissa yrkesgrupper där det är helt tvärtom) En annan sak som jag också minns är hur vi gick igenom barnuppfostran genom tiderna. Linjen var allt annat än rak. Det som föregående generation prioriterat högt var ofta lågt i nästa generation. Sen fortsatte kurvan upp och ner från generation till generation. Det brukar jag tänka på när jag fostrar mina barn. Det som inte jag gillade med min egen fostran till mig har jag försökt undvika till mina barn. det i sin tur leder till att mina barn kommer att undvika mina misstag när de fostrar sina barn. osv. Det blir e vågig linje och egentligen är det bra. En rak linje är en tråkig linje. Den vågiga är mera intressant. Let´s walk on it! 🙂 Ha en bra dag!

    Gilla

    1. Ja, intressanta tankar!

      Här tänkte jag faktiskt på barnuppfostran när jag skrev, hur viktigt det är att dagens barn och unga får inse både sina möjligheter och gränser, att vi inte låter dem tro att precis allt är möjligt, för det tror jag är något som också kan vara väldigt tungt att bära. Samtidigt är det som du säger en hårdare värld vi lever, där det t.ex. kan vara svårt att få jobb (möjligheterna känns då ganska långt borta för vissa), så det är också viktigt att förstå att möjligheterna, trots att de kanske ter sig oändliga, oftast inte är det. Men att fortsätta kämpa (enligt förmåga och ork) är väl ändå den bästa lösningen när det känns motigt, oavsett orsak. Och tänka lite ”outside the box” – i det vågiga snarare än det raka, så kanske man lättare ser det möjliga… 😉

      Ha det fint! H. Lina

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s