He shoots, he scores! /Alaric

Att få rusa runt inom ett tydligt avgränsat område, tillsammans med andra, och försöka förflytta ett visst föremål till en specifik plats inom detta område väcker otroligt starka känslor inom mej. Det spelar mindre roll om jag agerar målvakt i finalen i ishockeycupen för Pedersöres lågstadieskolor eller om jag spelar innebandy med Studentmissionen en vanlig sketen måndagskväll. Känslan är alltid berusande! Adrenalinet pumpar och en blandning av barnslig lycka och brutal tävlingsinstinkt sveper över mej. Det är nog ingen överdrift att säga att jag älskar lagsport.

Sedan gymnasietiden har jag, från och till, spelat innebandy en gång i veckan. Jag har aldrig varit med i något lag, det har alltid varit under fria och kravlösa former. Just nu spelar jag med ett gäng vänner i stort sett varje måndag. Ibland går det mesta åt skogen. Då missar jag varje passning, förlorar varje närkamp och faller som en kägla om någon andas på mej. Sådana dagar bränner tårarna bakom ögonlocken och jag skulle ha lust att kasta både klubba och en och annan motståndare i närmaste sopcontainer. Andra dagar fungerar både spelet och humöret bättre. Förra måndagen var en sådan dag. Jag gjorde mitt livs match och gick hem med två mål och två assist. Den känslan lever jag länge på!

Jag tänker inte avsluta med några inspirerande slagord som ”om jag kan så kan du” eller ”det finns inga ursäkter”. Det är mycket möjligt att du också kan. Jag vill ändå att du skall veta att det finns många ursäkter. Och vissa av dem är till och med riktigt bra.

Jag lärde mej aldrig att cykla. Jag och min pappa gjorde ett antal tappra försök, men någonstans på vägen (bokstavligen och troligen i vågrätt läge) insåg vi båda att det helt enkelt inte var värt mödan. Det var en riktigt bra ursäkt.

Idag sjungs det ofta en hyllningssång till det totala självförverkligandet, jag tror att vi behöver lyssna sparsamt på den sången. Det kan vara bra och utvecklande att utmana sina gränser. Alla gränser måste ändå inte utmanas.

Istället för inspirational quotes vill jag avsluta, som brukligt är efter stora idrottsliga framgångar, med ett litet tacktal: Jag vill tacka mamma och pappa för att de vågade låta mej fortsätta sporta också när min passion förde mej obehagligt nära gränsen för vad jag klarade av. Under den tid när bulor i bakhuvudet inte var en allt för ovanlig avslutning på gymnastiken valde de att istället för att bänka mej för gott att skaffa fram en tjusig hjälm. När mina jämnåriga började gå i vinteride vid den lokala hockeyrinken köpte de en målvaktsutrustning åt mej. Deras mod och kreativitet har gett mej oerhört många stunder av glädje.

Jag vill också tacka min assistent från skoltiden och alla mina gymnastiklärare. De såg alltid min vilja att vara med. De hade en förunderlig förmåga att uppmuntra mej att våga samtidigt som de aldrig pressade mej till saker som jag inte ville eller var redo för.

Slutligen vill jag också tacka de killar och tjejer som jag får spela innebandy med på måndagarna. Tack för alla förödmjukande finter, alla uppmuntrande ord och all kärlek som jag får, trots att det ibland känns som att jag varken kan hålla ben, klubba, boll eller mun i styr.

16442916_10210568579623820_1942923501_o
Precis så här ser jag alltid ut när jag gör mål. Och alltid när jag gifter mig.                                Foto: Kavilo Photography

 

Annonser

8 reaktioner på ”He shoots, he scores! /Alaric

  1. Tack för alla era fantastiska inlägg! Ni blandar glädje, sorg, djup och humor på ett väldigt bra sätt!
    Ni sätter ord och mening på sådant vi som står bredvid bara kan ana och gissa, men inte riktigt förstår. Jag har en 7årig son med en spastisk diplegi som ännu inte själv sätter ord på hur han upplever sin vardag. Bulor i bakhuvudet vissa dagar av en obefintlig fallteknik när någon råkar gå för nära är något vi mycket väl känner igen. 🙂 Även envisheten att klara saker själv, glädjen när det lyckas och frustrationen de dagar det inte gör det. Va skönt att höra den positiva bild du ger av relationen till assistent, sjukgymnast och taxichaufför. Det är många extra människor som blir en stor del i livet.
    Tack för att ni delar med er så vi föräldrar får lite ”insider info” och tips på hur vi kan tänka och se på saker. / Hanna

    Gilla

    1. Hej Hanna! Tack för din kommentar och ursäkta att den lämnat obesvarad. Roligt att du gillar bloggen och att den får vara till uppmuntran. Om det finns något som du gärna vill att vi skriver eller om vi kan stöda er på något annat sätt får du gärna höra av dej. Allt gott till er! 😊 /Alaric

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s