Ett (o)vanligt liv? /Sofia

I min presentation nämnde jag att jag inte tycker att min funktionsnedsättning hindrar mig i vardagen. ”Nästan inte alls faktiskt”, skrev jag. Tänkte förklara vad jag menade med det påståendet, eftersom det säkert kan uppfattas på lite olika sätt.

Visst har jag utmaningar i vardagen, och visst kräver en del saker lite mera planering än andra. Men jag tror faktiskt att ingenting är omöjligt, det kräver bara förmågan att se bortom det som hindrar en för stunden. Sen är det inte heller alltid jag som klarar av att se bortom de hinder som jag ställs inför eller som jag så framgångsrikt och omsorgsfullt själv har målat upp i mitt inre. Mer än en gång är det någon av mina vänner som har hjälpt mig inse att jag faktiskt klarar av det omöjliga. Att bli uppmuntrad av någon som ser det möjliga i det omöjliga gör hela skillnaden.

Jag har funderat över vilken plats och vilken inverkan min funktionsnedsättning har i och på mitt liv. Har jag låtit bli något specifikt p.g.a. min funktionsnedsättning? Har min funktionsnedsättning helt stoppat mig från att göra det jag verkligen velat? Svaren på båda frågorna är faktiskt nej.

Nu påstår jag ju inte att det inte skulle vara lättare utan en funktionsnedsättning, men lättare och bättre är inte synonymer i det här sammanhanget. Visst, mitt liv skulle säkert vara lättare utan en funktionsnedsättning. Men skulle det automatiskt bli bättre? Jag är något tveksam till det. I grund och botten är jag ju samma person, med eller utan en funktionsnedsättning.

Jag har framförallt funderat på hur stor plats jag ska tillåta min funktionsnedsättning att ta i mitt liv. Det är så lätt att bli blind för sin egen situation, därför behövs goda vänner som tar ner en på jorden. I grund och botten tror jag att det handlar om var man har sin identitet. I det har människor runt mig, som sett bortom det jag ser, haft en väldigt stor plats. De har lärt mig att tänka vidare efter den första tanken, att se även de gömda och glömda möjligheterna.

Det är alltså möjligt att leva ett helt normalt liv, med allt vad det innebär. Också med en CP-skada som ständig följeslagare. Det gör bara livet lite mera intressant emellanåt. Med det menar jag att man utmanas i sina egna tankesätt om sig själv och andra. Många av de hinder som jag har upplevt som faktiska fysiska hinder har egentligen visat sig vara sådana hinder som jag själv har ställt upp.

Det är alltid bra att påminna sig själv om att de hinder man byggt upp i själva verket kanske inte alls är så höga som de först verkar vara. Jag tror att vi alla i någon mån går omkring och bär på sådana hinder, med eller utan en funktionsnedsättning som följeslagare. De är bara lite svårupptäckta för det egna ögat. Så vilket hinder ska vi plocka bort idag då? 😉 Bilden nedan är från en park i London.

image

/Sofia

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s