Martyr eller hjälte? /Alaric

Jag har många gånger noterat hur människor runtom mej, och jag själv, har en tendens att placera mej i ett av två fack. Jag kallar dem för martyrfacket och hjältefacket. Martyr blir jag i de situationer där jag själv eller andra tycker synd om mej på grund av min funktionsnedsättning eller andra utmaningar som livet bjuder på. Ibland möter jag den där blicken i andra människors ögon, blicken som bara betyder en sak: ”stackars människa”. När jag placeras i hjältefacket haglar istället komplimangerna. ”Oj vad duktig du är som kan det här och orkar det där och gör det där”.

Jag vill poängtera att målet med det här inlägget inte är att kritisera människor som använder sin empatiska förmåga eller människor som vill ge ett uppmuntrande ord åt sin granne. Vi riskerar knappast att drunkna i empati och uppmuntran i vår värld. Jag tror verkligen att vi behöver få vara martyrer, ibland. Vi behöver få gråta över att livet känns orättvist och mellan snyftningarna tralla på dunderhitten ”Varför jag” från 2004. Vi behöver också få vara hjältar, ibland. Vi behöver få känna att andra tror på oss och att vi kan bestiga berg som vi aldrig trodde att vi skulle ta oss över. Vi behöver få känna oss stolta och höra att vi är duktiga, ibland.

Problemet är att martyren eller hjälten lätt blir en del av vem vi är. Jag kan inte säga om det beror på att jag på grund av min funktionsnedsättning oftare än andra fått höra om hur duktig jag är eller om det har varit ett sätt att bevisa att jag åtminstone inte är någon martyr, klart är i alla fall att hjälten tidigt blev min ständiga följeslagare. Jag ville alltid vara duktig, i alla sammanhang. Livrädd att hjältemasken skulle trilla av. Livrädd att möta den besvikna blicken. Livrädd att sången om min duktighet skulle dö.

Jag tänker att det kanske finns en tredje arena vi kan mötas på, en som varken är hjältens eller martyrens utan den vanliga människans. En plats där det är okej både att briljera så att duktighetsapplåderna dånar men också att känna att livet är orättvist, att misslyckas och att känna att ens liv är fullt av begränsningar. Jag tror att vi på en sådan arena kan stöda varandra att bli lite ärligare och lite modigare. Jag hoppas att den arenan finns. Jag börjar allt mera ana att den arenan finns.

Alaric

2016-08-26-20-42-47-kopia
En gång stod jag framför en helt annan typ av arena. 😉 
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s