Du är så stark. / Lina

Det som Alaric skriver om hjältekappan man som funktionsnedsatt ibland blir iklädd av andra, både nära och kära såväl som totala främlingar, är något som jag känner igen mig i mer ofta än jag skulle vilja.

Med exempelvis följande ord förstår jag att man försöker vara vänlig och visa empati såväl som förståelse:

”Du är så stark…”
”Du är så duktig…”

Men… I mina öron hörs och förstås dessa ord ofta på ett helt annat sätt än de säkerligen var menade. För samtidigt som man med dessa ord vill lyfta upp och uppmuntra kan orden också säga något om de underliggande antagandena och förväntningarna man kanske har om en människa i min situation – och det är (tyvärr) främst den undertonen som jag oftast tar åt mig.

”Om jag hade varit i din situation…” är en annan av de saker jag fått höra oräkneliga gånger, ja t.o.m. med slutet ”då hade jag nog inte varit här idag”. Och trots att jag förstår vad personen vill säga blir det på något sätt så fel, och säger möjligen mycket mer om den än det gör om mig. Och ja, hur ska man ens svara på och möta ett dylikt uttalande, med ett tack (förefaller mitt liv verkligen vara så ”dåligt”)?

Med detta sagt håller jag ändå med Alaric om att vänliga ord och empati är något som jag vill uppmuntra till, snarare än skrämma ifrån. För det är en gåva som vi nog kanske alltför sällan ger, och en gåva som så många idag skulle behöva. Men, det finns måhända skäl att tänka före man talar ibland? Jag gör säkerligen samma misstag själv, säger saker utan att inse innebörden/omfånget i mina ord, så nu undrar jag hur man istället ska uttrycka sig när man verkligen välmenat vill uppmuntra, peppa etc. Vilka är de rätta orden?

För mig har de vänliga orden bland annat lett till en prestationssträvan som ibland t.o.m. känts något ohälsosam. Misslyckanden har blivit mera skrämmande än jag skulle önska, då uteblivna framgångar på ett sätt känts som en bekräftelse av de antaganden och förväntningar jag hört i folks välmenande ord. Att försöka visa styrka har därför på ett sätt blivit ett undermedvetet krav (och kanske en fasad), och svaghet något som ska undvikas så långt det går. Detta är något som jag dessutom tror att alltför många kan känna igen sig i, i det prestationssamhälle vi lever i.

Jag tror att man som människa måste få vara både stark och svag. Det finns stunder för båda, stunder när man behöver få vara svag och stunder för styrka och briljans. Jag önskar därför att de rätta orden, vilka de nu än är, skulle tillåta detta – att vi alla (om vi nu vill) får vara bara vanliga människor, otillräcklig på något område och stjärna på en annan himmel.

Så för min del får ni gärna fortsätta sprida god energi, visa förståelse och empati. De vänliga orden behövs sannerligen, men tänk kanske till före du talar, och låt gärna orden bli till en dialog där förståelsen får bli djupare än gängse artighet. Kanske det inte handlar om de rätta orden, utan snarare om att orden får leda till en ömsesidig och utvecklande dialog där ni kan mötas som både starka och svaga människor, i era likheter och olikheter. Eller vad tror du?

/ Lina

grekland
En bild från tiden i Grekland, då jag sannerligen kände mig både stark och svag.

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s