A long time ago in a country far far away/ Alaric

Året var 2012, jag var på solsemester med min familj och min fru som då var min flickvän. Vi hade en avkopplande vecka med sköna stranddagar och känslosamma bataljer på minigolfbanan.

Lovisa noterade ganska snart ett svenskt par som ofta iakttog oss och log varmt mot henne alltid då de fick ögonkontakt. Veckan gick och på en av de sista kvällarna mötte vi det svenska paret på väg in mot stan. De log hjärtligt som vanligt och när vi passerade varandra frågade mannen rakt ut i luften: ”Är det där din bror eller? Du är så gullig med han.” Vi stod helt paffa på gatan och fick inte fram ett ord. Hans partner mumlade något om att han inte ska störa oss och att vi kanske inte förstår svenska och så var de borta. Efteråt både skrattade vi och fällde en tår över den minst sagt absurda situationen.

På planet hem satt vi bredvid en finsk kvinna som också hade bott på samma hotell. Vi småpratade lite och hon nämnde att hon hade noterat att jag gick lite annorlunda. Jag berättade lite om min funktionsnedsättning och hon pratade om sin släkting som också hade ett handikapp. Nämnas bör att detta fortfarande är den bästa och förmodligen längsta konversation jag någonsin fört på det andra inhemska.

På den här bloggen kommer vi troligen att skriva en del om våra tankar kring det bemötande vi får i vardagen. Det svenska paret gjorde två klassiska men ganska grova misstag i sitt försök att närma sig oss. De vände sig helt tydligt endast till min flickvän och den fråga de ställde dröp av förutfattade meningar.

Kvinnan på planet däremot behandlade både mej och Lovisa som vuxna människor och ställde frågor snarare än gjorde antaganden. Man kan ju förstås ändå hävda att min kropp och min rörelseförmåga är min ensak och att hon som en totalt främmande människa inte hade någon orsak att lägga sig i.

Det är inte alltid lätt att veta vilka frågor man kan ställa till en annan människa. Vi behöver förstå att frågor som till exempel berör utseende, förmåga och livsval alltid går in på känslig mark och behöver ställas med varsamhet. Jag tror ändå att respektfulla frågor och öppna samtal är några av de bästa verktygen som vi har för att minska fördomar och lära oss mera om livet och varandra. Så vad mej beträffar är ni varmt välkomna att ställa frågor om mitt liv och min funktionsnedsättning. Men gör det hellre till mej än till min granne och försök att undvika att göra det i form av ogrundade antaganden så undviker vi sårande och pinsamma situationer.

Alaric

 

turkiet

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s