Presentation: Lina

Välkommen hit!

Jag är Lina, 27 år, och numera bosatt i Larsmo. Jag är (snart) utbildad socialarbetare och har nyss påbörjat distansstudier i psykologi. Vad jag vill bli när jag är stor är alltså ännu något oklart – vi får liksom se vart det bär – men ett jobb som kombinerar min ”passion” för socialt arbete med psykologi vore drömmen. För att dessutom ta till lite ”klyschor” skulle jag väl själv beskriva mig som spontan, ganska flexibel och oftast rätt så positiv. När jag frågade min syster efter en beskrivning nämnde hon istället ord som målmedveten, stark, omtänksam, förstående, snäll och effektiv.

Utöver studier fördrivs en del av min vardag med att bara vara, men även att umgås och diskutera med familj och vänner, och att t.ex. simma. En kväll i veckan fungerar jag som stödperson, medan en kväll läggs på finskastudier, för som Larsmobo är finskan inget som jag lättvindigt benådats med, tyvärr. Fotografering är ett annat intresse som jag skulle vilja lära mig mera om, men som jag i praktiken lägger alltför lite tid på. Samma gäller resande och att se världen. Överlag upplever jag mig vara en ganska ”funderande” människa, så diskussioner med andra, men även varierande grubbel tar nog också det en del av min tid. Jag och Patrik renoverar just nu hus och ska snart flytta in, så mina tankar berör bl.a. därför i ganska stor omfattning framtiden och vad man vill göra med sitt liv i form av arbete och ja, allt vad ett helt vanligt liv nu innebär!

För att ytterligare säga något om vem jag är, och inte bara vad jag gör, vill jag också tala om hur jag uppfattar mig själv och mitt liv som funktionsnedsatt – för det är ju en stor orsak till varför jag nu bloggar. Utöver att jag hör till den finlandssvenska minoriteten så identifierar jag mig ibland kanske ännu starkare med en annan minoritet, som rullstolsburen och funktionsnedsatt. Jag är född med ryggmärgsbråck, något som i varierande utsträckning inverkat på mitt liv, ibland mer, men vanligen mindre. I praktiken har det väl haft mest inverkan på min gångförmåga och benstyrka. Jag brukar säga att jag tack vare (ja, tack vare) denna ”nedsättning” lärt mig att åtminstone försöka se möjligheterna framom hindren, för så känns det oftast – att jag inte längre ser hindren lika lätt som andra. Jag ser alltså inte nödvändigtvis mitt fysiska handikapp som ett oöverkomligt hinder, det är snarare något man blivit van med, och lever med – en självklarhet, för vad annat kan det vara? Man gör vad man kan av sina begränsningar helt enkelt. Vissa (fysiska) hinder blir såklart väldigt synliga, samtidigt som vissa saker av rent praktiska skäl även måste bortprioriteras. Men så är det, och det är väl när man blivit medveten om detta som fokus kan läggas på det möjliga snarare än det omöjliga, och i att utmana sig själv vidare. En del av livet är så att säga svårare och en del lättare, men jag vet ju inte om något annat liv , och på det sättet är det väl i någon mån för alla – ingen får, kan bli eller göra precis allt.

Acceptans på detta sätt är något som har underlättat väldigt mycket för mig personligen sedan jag som 13-åring blev rullstolsburen efter en skoliosoperation. Ett liv som rullstolsburen upplever jag att många tror vara svårt, krångligt, ja nästan ”omöjligt”, men i praktiken är det nog som vilket liv som helst, åtminstone sedd ur mitt perspektiv. För jag kan ju bara tala för mig själv och min upplevelse. Vad det gäller min identifiering med funktionshinderminoriteten upplever jag att den blivit starkare med åren, då det trots allt blivit tydligare för mig hur olik man tydligen verkar vara i vissas ögon (ibland också i mina egna), och hur ens nedsättning också blir ett hinder i viss mening, t.ex. när man söker jobb.

Jag har länge funderat på att starta en blogg med fokus på att livet med en funktionsnedsättning kan vara ett helt vanligt liv, men av olika orsaker har jag inte riktigt orkat slå slag i saken. En kväll hösten 2016 började jag och Sofia, under en av våra många diskussioner kring t.ex. bemötande och fördomar, fundera kring om vi tillsammans med några andra kunde starta en gemensam blogg – och på så sätt få ett vidare perspektiv, och en starkare gemensam röst. För ärligt talat är ju funktionshinder som tema inte speciellt ”mediasexigt”, och vår röst kommer enligt mig inte alltid fram i tillräcklig omfattning. (En annan fråga är ju kanske varför vår röst, om vi nu inte är så olika, behöver höras så starkt?)

Så, här är vi nu, i startgroparna till att försöka börja dela med oss av våra liv.

Min förhoppning är att vi på detta sätt kan väcka tankar, inspirera och stödja åtminstone en genom att denne på något sätt kan känna igen sig i våra tankar, liv och historier – oavsett egen prövning. Att vi på detta sätta skulle kunna mötas som människor, i det att livet i någon mån och på något sätt innebär upp- och nedgångar för oss alla, är mitt motiv bakom skrivandet i denna blogg. Jag hoppas också, för att återgå till de stora orden, att vi på detta sätt, genom att vi ganska fritt och ledigt skriver om våra tankar kring det liv vi lever, både i positiv och negativ bemärkelse, kan ta åtminstone ett litet steg i riktningen mot en mera medveten och t.o.m. en mera fördomsfri värld!

ll-2
Jag en helt vanlig dag

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s