Ett (o)vanligt liv? /Sofia

I min presentation nämnde jag att jag inte tycker att min funktionsnedsättning hindrar mig i vardagen. ”Nästan inte alls faktiskt”, skrev jag. Tänkte förklara vad jag menade med det påståendet, eftersom det säkert kan uppfattas på lite olika sätt.

Visst har jag utmaningar i vardagen, och visst kräver en del saker lite mera planering än andra. Men jag tror faktiskt att ingenting är omöjligt, det kräver bara förmågan att se bortom det som hindrar en för stunden. Sen är det inte heller alltid jag som klarar av att se bortom de hinder som jag ställs inför eller som jag så framgångsrikt och omsorgsfullt själv har målat upp i mitt inre. Mer än en gång är det någon av mina vänner som har hjälpt mig inse att jag faktiskt klarar av det omöjliga. Att bli uppmuntrad av någon som ser det möjliga i det omöjliga gör hela skillnaden.

Jag har funderat över vilken plats och vilken inverkan min funktionsnedsättning har i och på mitt liv. Har jag låtit bli något specifikt p.g.a. min funktionsnedsättning? Har min funktionsnedsättning helt stoppat mig från att göra det jag verkligen velat? Svaren på båda frågorna är faktiskt nej.

Nu påstår jag ju inte att det inte skulle vara lättare utan en funktionsnedsättning, men lättare och bättre är inte synonymer i det här sammanhanget. Visst, mitt liv skulle säkert vara lättare utan en funktionsnedsättning. Men skulle det automatiskt bli bättre? Jag är något tveksam till det. I grund och botten är jag ju samma person, med eller utan en funktionsnedsättning.

Jag har framförallt funderat på hur stor plats jag ska tillåta min funktionsnedsättning att ta i mitt liv. Det är så lätt att bli blind för sin egen situation, därför behövs goda vänner som tar ner en på jorden. I grund och botten tror jag att det handlar om var man har sin identitet. I det har människor runt mig, som sett bortom det jag ser, haft en väldigt stor plats. De har lärt mig att tänka vidare efter den första tanken, att se även de gömda och glömda möjligheterna.

Det är alltså möjligt att leva ett helt normalt liv, med allt vad det innebär. Också med en CP-skada som ständig följeslagare. Det gör bara livet lite mera intressant emellanåt. Med det menar jag att man utmanas i sina egna tankesätt om sig själv och andra. Många av de hinder som jag har upplevt som faktiska fysiska hinder har egentligen visat sig vara sådana hinder som jag själv har ställt upp.

Det är alltid bra att påminna sig själv om att de hinder man byggt upp i själva verket kanske inte alls är så höga som de först verkar vara. Jag tror att vi alla i någon mån går omkring och bär på sådana hinder, med eller utan en funktionsnedsättning som följeslagare. De är bara lite svårupptäckta för det egna ögat. Så vilket hinder ska vi plocka bort idag då? 😉 Bilden nedan är från en park i London.

image

/Sofia

Annonser

Se mig som jag är / Lina

Jag sitter som bäst i tåget på väg hem från Steg för stegs styrelsemöte i Helsingfors. Jag har sedan några år tillbaka fungerat som handledare för föreningen, som jobbar för personer med utvecklingsstörningars intressen. Som handledare försöker jag vara ett stöd för deltagarna och kan bland annat förklara saker som är svåra att förstå eller vid behov hjälpa praktiskt. Under helgens styrelsemöte har vi främst diskuterat det kommande kommunalvalet och vad föreningen vill lyfta fram i samband med det. Teman såsom tillgänglighet, rätten till eget hem, utbildning och riktig lön har varit i fokus. Rättigheter som är allt annat än självklara för alla, tyvärr. Ett intressant möte, som alltid.

Något som vi ibland också tagit upp i samband med föreningens verksamhet är vilka begrepp denna målgrupp själva vill att man använder när man pratar om dem – om man nu överhuvudtaget måste kategorisera och gruppera, vilket är en helt egen fråga (som t.ex. Sofia nämnt i inlägget ”bortom första intrycket”). Och av alla de ord man kan använda om föreningens medlemmar är begreppet ”person med utvecklingsstörning” det som de själva föredrar framom exempelvis förståndshandikappad, utvecklingsstörd, kognitivt eller intellektuellt funktionsnedsatt.

Jag tänkte nu att jag kort skulle skriva om olika begrepp som folk använder om oss funktionsnedsatta, och vilka termer som kanske är att föredra enligt mig. Och jag tror mig inte vara någon expert, så framställningen får gärna sättas under debatt.

Ja, jag pratar om oss funktionsnedsatta och kategoriserar där själv. Så lätthänt är det. Jag kan väl erkänna att även jag har ett visst behov av att kategorisera, och av att t.ex. inte förknippas med vissa kategorier. Detta är något jag genom insikt försöker och hoppas kunna förebygga; att jag skulle bli mindre brydd om hur folk talar, och vilka grupper de placerar mig och andra i. Samtidigt tycker jag att det är viktigt att medvetengöra såväl som att prata om, trots att det ”bara” handlar om ord. För det är ändå ord som jag tror kan såra och ha en negativ inverkan på människors liv – både på kort och lång sikt, både ytligt och djupt.

Orden är följande:

Onormal: Hmm, för vem är nu normal? Det finns egentligen så få gemensamma nämnare mellan oss människor så att överhuvudtaget använda orden normal/onormal blir nästan skrattretande i någon mån. Och vem bestämmer ens vad som är normen när det gäller att vara människa? Kort sagt tycker jag att detta är ett ord som inte alls behövs när man vill prata om skillnader eller likheter mellan människor.

Invalid: Enligt mig är det här ett ganska ålderdomligt ord, som jag tror att används mer ofta än det borde, men ändå relativt sparsamt som tur. Begreppet har historiskt sett främst använts för att beskriva en person med oförmåga att arbeta, och kan kanske förutom föråldrat numera påstås vara ganska stigmatiserande (och innebära mycket mera än det ursprungligen gjorde). Att prata om invaparkering, invawc etc. är för mig helt okej, det gör jag även själv, men med det vill jag alltså poängtera att ordet snarare bör användas för att beskriva dylika fenomen framom människor.

Handikappad: Detta är kanske ett av de vanligare förekommande orden i folkmun, och något som jag själv har haft för vana att använda. För mig har det inte varit ett stigmatiserande begrepp, utan snarare varit självklart att använda. På senare tid har dess stigmatiserande funktion framhävts, varför ordet numera anses vara något olämpligt. (Det är så det går, vi lär få hitta nya ord i det oändliga om vi tror att det orden som behöver förändras, och inte allt det bakom; fördomar etc…) Enligt sin definition beskriver begreppet samspelet mellan personen och miljön, som t.ex. otillgänglig, och inte personen i sig. Med den utgångspunkten borde man alltså prata om att någon har ett handikapp istället för att någon är handikappad (om man nu ens ska använda begreppet). Jag skulle väl personligen säga att det är ett helt okej ord att använda, om syftet med begreppet av praktiska skäl är att förtydliga och peka på min funktionsnedsättning och de barriären den kanske medför, snarare än att användas som ett skällsord eller annars i negativ bemärkelse.

Funktionshindrad: Ordet beskriver en person som upplever hinder i sin vardag p.g.a. sin funktionsnedsättning (som exempel). Det här är kanske det nya ordet för ”handikapp”, av vilket det också följer att man inte är funktionshindrad, utan har ett funktionshinder. Här kan man kanske också påpeka att en funktionsnedsättning inte nödvändigtvis medför ett funktionshinder, och kanske även tvärtom. Ordet borde därför inte användas synonymt med funktionsnedsatt, då innebörden i orden inte är densamma.

Funktionsnedsatt: En person med funktionsnedsättning är kort sagt en person som har en eller flera nedsättningar i sin funktion, t.ex. fysiska, psykiska eller kognitiva. Dessa nedsättningar kan medföra hinder och svårigheter, eller så är de bara nedsättningar som inte påverkar destumera. Oftast finns det ju ändå någon typ av inverkan, för annars skulle det väl inte vara speciellt motiverat att prata om och framhäva. Detta är väl kanske det ord som numera helst används, åtminstone enligt mig, men gärna med tydligare klargöranden, då begreppet i sig inte säger så mycket.

Sen finns det även en hel mängd ord som jag inte ens tänker nämna, ord med så negativ klang att de sannerligen och gärna kunde falla i glömska utan att saknas. Säkerligen finns det likaså ord som jag glömt att ta upp, som bra kunde diskuteras och nämnas.

Någon som läser det här kanske tycker det är onödigt mycket ”ståhej” om detta, men jag vill ändå lyfta fram det eftersom ord kan ha en mycket större innebörd än vi många gånger tror. Trots att jag nu främst tagit upp relativt neutrala ord (åtminstone till definition), så är ord ändå makt, och makt kan göra så mycket, både illa och väl. Ja, jag tror säkert att även du som läsare nångång kanske blivit beskriven med ord som du själv inte känner igen dig i, som sårat och kränkt dig, som kanske lämnat med dig på gott och ont. Så jag hoppas att du förstår, och möjligen håller med i följande: Vi kanske alla kan försöka bli mera medvetna om hur vi talar, om vem och vad vi talar. Se lite förbi, bortom…

Så, se mig som jag är, helt enkelt… Är det kanske istället det vi borde, se människan som hen är, bortom nedsättningar, hinder och barriärer av alla de slag? Se människorna, drömmarna, tankarna, känslorna och framförallt, se liven bakom orden vi så lättvindigt använder.

Ja, jag är Lina, en person med både funktionsnedsättning och funktionshinder, men jag är även så mycket mer, och det hoppas jag ni ser. Likaså ska jag försöka se bortom mina egna fördomar, kategoriseringar o.s.v. – se dig som du är.

28910015

Ensam är oftast inte starkare /Sofia

Vi lever i en prestationsinriktad tid där det mesta är mätbart och jämförbart. Det är en av de mindre bra sakerna med sociala medier tycker jag. Under en ganska lång tid valde jag att helt avstå från sociala medier eftersom jag helt enkelt tyckte att det stal för mycket av min tid. Om någon då skulle ha sagt att jag kommer att skriva blogg hade jag nog säkert skrattat högt åt tanken. Skrattar bäst som skrattar sist; nu skrattar jag inte längre. På sin höjd småler jag ibland åt livets tvära kast.

Via sociala medier är det lätt att få en något skev bild av sin egen och andras verklighet. Verkligheten blir liksom lite mera glansig. För man delar ju hellre en bild som tål att stå i rampljuset 24/7. Men alla har vi bättre och sämre dagar, det hör livet till. Det är bara så att de sämre dagarna inte tycks få stå i rampljuset lika ofta som de goda dagarna. Vilket på ett sätt är ganska naturligt. Ändå kan jag allt som oftast tycka att det är lite synd, eftersom det ibland är så att de sämre dagarna lär oss mera om vem vi är.

Är det då okej att visa sig svag emellanåt? Jag tror det, men kanske inte inför hela världen. Jag tror också att vi generellt behöver bli mera öppna och ärliga med också de delar som vi brottas med. Med det sagt ska jag tillägga att det funnits stunder då jag känt att det är absolut lättast att gömma undan den svaga sidan av mig själv och i stället visa mig stark utåt. Ett exempel är de tillfällen när jag får höra något i stil med ”vet du, det beror kanske på ditt handikapp”. Antingen sägs det rakt ut eller så är det mera en antydan, men med all säkerhet ändå väl menat. Orsaken kan t.ex. vara något så banalt som att jag bara har en helt vanlig, hederlig dålig dag. Det är något som jag kan tycka att verkar höra till det vi skulle kalla normalt. Det hör ju liksom till att alla dagar inte kan vara bergstoppar, för mellan bergstopparna kommer dalarna. Men då plötsligt kan jag tänka att jag inte får visa hur jag känner just nu, eftersom det så snabbt dras paralleller till min funktionsnedsättning. Och det här är bara en av flera situationer som tycks kunna framkalla liknande reaktioner.

Det är så lätt för oss, mig själv inkluderad, att dra förhastade slutsatser i vardagsfarten och tänka att det säkert är på det ena eller det andra viset. Vi vill ha enkla, snabba och konkreta förklaringar på det vi ser. Då är det lätt att ta den enklaste vägen och relatera till det första, mest konkreta, som vi ser. I mitt fall min funktionsnedsättning. Ur den synvinkeln sett kan jag säga att jag förstår. Ja, faktiskt, jag förstår att man kan dra paralleller till min funktionsnedsättning i brist på andra förklaringar. Håller jag med? Nej, men jag försöker förstå. Det är väl bara så att de enkla lösningarna vi ofta söker inte är lika lättillgängliga i verkligheten. Jag har ju till exempel nödvändigtvis inte fler sämre dagar än andra specifikt p.g.a. min funktionsnedsättning. Inte heller tror jag att jag har fler bättre dagar. Jag har helt enkelt både bättre och sämre dagar, precis som de flesta andra.

Nästa gång jag möter någon som vågar visa sin svaghet inför mig hoppas jag att vi kan mötas utan att klistra på färdiga etiketter med snabba lösningar. För ensam är oftast inte starkare, ensam är oftast svagare.

/Sofia

Vem är det som kommer på vägen? /Alaric

Motvilligt börjar jag fatta vidden av min närmast osunda fascination för sånger och sångtexter. Det finns något så oerhört tillfredställande i att få citera sånger i tal och skrift. Allra helst i rubriker. Jag överväger att någon gång i framtiden se hur många sånger jag kan trycka in i ett och samma inlägg, men tycker du som jag så gör jag det en annan dag…

Som jag nämnde i mitt presentationsinlägg, är det inte bara mina ben som påverkas av min funktionsnedsättning. CP-skadan för också med sig mer komplexa utmaningar som varken är lätta att uppfatta, förklara eller förstå. På senare år har jag allt mera börjat ana att jag kanske lider av något man brukar kalla ansiktsblindhet eller prosopagnosi. Ansiktsblindhet innebär att man har svårigheter med att känna igen ansikten.

Jag vill poängtera att jag aldrig har blivit testad för ansiktsblindhet så jag kan inte veta säkert vad mina problem beror på. Jag antar ändå att de beror på en mix av tre faktorer. Delvis beror de troligen på att en viss del i min hjärna är skadad, men min synskada och mitt låga självförtroende när det gäller att känna igen människor bidrar troligen också.

Det är svårt att beskriva hur min ansiktsblindhet fungerar. Det handlar inte om att jag inte skulle uppfatta ansikten och att de är olika. Snarare är det som att ansiktsdragen inte riktigt skulle lagras. Det här innebär inte att jag inte känner igen någon alls. Men jag märker till exempel att hår, klädstil och röst är viktigare faktorer än själva ansiktet när jag försöker få grepp om vem det är som jag träffar. Det här betyder att om en person har ändrat på sitt utseende eller finns på en plats där jag inte förväntar mej att vi ska mötas är risken stor att jag inte känner igen honom eller henne.

Ofta känns det som att ansiktsblindheten är det enskilt mest begränsande med min funktionsnedsättning. Jag upplever det troligen så, eftersom jag i så stor utsträckning ser världen utifrån relationer. Jag vill så gärna bygga nya relationer och vårda dem jag redan har. Min ansiktsblindhet påverkar inte mina närmaste relationer men den gör det svårare att bygga relationer med nya människor och sådana som jag bara har träffat ett par gånger. Jag drar mej ofta för att presentera mej för nya människor eftersom jag är orolig för att vi ska ha träffats förr. Det är ganska svårt att börja prata med någon när man inte vet om man känner varandra sedan tidigare eller inte. Jag antar också att jag ofta missar bekanta människor när jag rör mej i folkmassor.

På något plan förstår jag ju att jag är min egen fångvaktare. I teorin skulle det inte vara särskilt svårt att bara erkänna när det är någon jag inte känner igen, men i praktiken finns det många flyktinstinkter som automatiskt slår till när det finns risk för att göra bort sig. Jag hoppas att jag kan bli modigare i mötet med andra människor och allt mera våga riskera en pinsam situation. Det känns som en lång, lång resa men kanske är det just de långa resorna som verkligen kan ta oss någonstans.

När jag berättar om mina igenkänningssvårigheter får jag ofta frågan vad andra kan göra för att underlätta för mej. Det är en knepig fråga, det känns kanske lite konstigt om alla springer runt och presenterar sig för mej hela tiden. När du träffar mej, speciellt om du finns på en oväntad plats eller om vi inte känner varandra så väl, får du gärna vara lite extra uppmärksam. Om jag går förbi utan att hälsa beror det knappast på att jag inte har lust att prata med dej, utan på att jag inte noterar att du är du. Då kan du gärna ta första steget. Om du någon gång pratar med mej och jag ger ett lite flackande och smått undflyende intryck kan du gärna påminna mej om vem jag pratar med.

Om du vill veta mera om min ansiktsblindhet får du gärna fråga, when I see you again. Förutsatt att jag känner igen dej förstås…

Alaric

– Ursäkta gymmet /Sofia

Har äntligen lyckats släpa mig till gymmet efter en lång tids uppehåll, så:

Ursäkta gymmet. Ursäkta min regelbundna frånvaro och ursäkta min lathet, ibland är det så mycket lättare att välja en bit av den där chokladplattan istället. Dessutom mycket godare också. Det måste man bara få göra ibland.

image

Men, som sagt, idag var dagen jag lyckades. Lyckades med att både planera in ett gymbesök och förverkliga det. Det är inte alla dagar. När det gäller gymträning är jag lite av en nybörjare, har gått på gym sedan hösten. Tänkte berätta hur det kom sig att jag började med det och vad jag anser mig få ut av ett träningspass på gymmet.

Jag har aldrig sett mig själv som den typen av människa som regelbundet skulle träna på gym. Jag har tidigare testat på den här träningsformen, men aldrig riktigt fastnat för den. Tyckte inte riktigt att det passade mig. Varför vet jag inte, men tänk så fel man kan ha. Jag har ett relativt stillasittande jobb, även om jag förflyttar mig en hel del från ett ställe till ett annat i jobbet. Sitter mycket i bilen och en del framför datorn också. Det gillar mina axlar inte alls, de skulle hellre se att jag rörde mera på mig. I höstas föreslog min vän (stort tack till dig) att vi skulle börja gå på gym. Testa kan jag väl, tänkte jag. Men att säga att jag var överentusiastisk skulle vara en ren lögn. Inte anade jag då vad resultatet skulle bli. Jag hade verkligen ingen aning.

Efter att jag gått på gym första gången var jag symtomfri nästan en hel vecka. En vecka utan värk. Under den veckan insåg jag hur det kändes när det inte kändes någonting alls. Vilken känsla. Min lycka visste nästan inga gränser. Tänk att, och om, det ändå kunde vara så lätt. Det kändes nästan som ett skämt. Det här kan inte vara sant, tänkte jag då. Sedan dess har jag försökt hålla en regelbundenhet på minst en gång, helst två gånger per vecka. Att säga att jag alltid lyckas skulle vara en stor överdrift. Men siktar man lite högre kanske man landar någonstans där i mitten så att det blir närapå lagom. Försöka duger i alla fall.

Nu har jag än en gång blivit påmind om nyttan med gymmet. På grund av mina visdomständer (som nu är ett minne blott) har jag haft en lite längre paus med träningen. Ibland är det bra att bli påmind. De gånger jag inte riktigt skulle orka träna är det just det här som motiverar mig, tanken på vad det ger. För i slutändan ger det så mycket mera än det tar. Ännu idag kan jag tycka att det där första besöket till gymmet gjorde en löjligt stor skillnad. Det är jag innerligt glad för.

Bilden är från Folkhälsans gym i Jakobstad

Sofia

Du är så stark. / Lina

Det som Alaric skriver om hjältekappan man som funktionsnedsatt ibland blir iklädd av andra, både nära och kära såväl som totala främlingar, är något som jag känner igen mig i mer ofta än jag skulle vilja.

Med exempelvis följande ord förstår jag att man försöker vara vänlig och visa empati såväl som förståelse:

”Du är så stark…”
”Du är så duktig…”

Men… I mina öron hörs och förstås dessa ord ofta på ett helt annat sätt än de säkerligen var menade. För samtidigt som man med dessa ord vill lyfta upp och uppmuntra kan orden också säga något om de underliggande antagandena och förväntningarna man kanske har om en människa i min situation – och det är (tyvärr) främst den undertonen som jag oftast tar åt mig.

”Om jag hade varit i din situation…” är en annan av de saker jag fått höra oräkneliga gånger, ja t.o.m. med slutet ”då hade jag nog inte varit här idag”. Och trots att jag förstår vad personen vill säga blir det på något sätt så fel, och säger möjligen mycket mer om den än det gör om mig. Och ja, hur ska man ens svara på och möta ett dylikt uttalande, med ett tack (förefaller mitt liv verkligen vara så ”dåligt”)?

Med detta sagt håller jag ändå med Alaric om att vänliga ord och empati är något som jag vill uppmuntra till, snarare än skrämma ifrån. För det är en gåva som vi nog kanske alltför sällan ger, och en gåva som så många idag skulle behöva. Men, det finns måhända skäl att tänka före man talar ibland? Jag gör säkerligen samma misstag själv, säger saker utan att inse innebörden/omfånget i mina ord, så nu undrar jag hur man istället ska uttrycka sig när man verkligen välmenat vill uppmuntra, peppa etc. Vilka är de rätta orden?

För mig har de vänliga orden bland annat lett till en prestationssträvan som ibland t.o.m. känts något ohälsosam. Misslyckanden har blivit mera skrämmande än jag skulle önska, då uteblivna framgångar på ett sätt känts som en bekräftelse av de antaganden och förväntningar jag hört i folks välmenande ord. Att försöka visa styrka har därför på ett sätt blivit ett undermedvetet krav (och kanske en fasad), och svaghet något som ska undvikas så långt det går. Detta är något som jag dessutom tror att alltför många kan känna igen sig i, i det prestationssamhälle vi lever i.

Jag tror att man som människa måste få vara både stark och svag. Det finns stunder för båda, stunder när man behöver få vara svag och stunder för styrka och briljans. Jag önskar därför att de rätta orden, vilka de nu än är, skulle tillåta detta – att vi alla (om vi nu vill) får vara bara vanliga människor, otillräcklig på något område och stjärna på en annan himmel.

Så för min del får ni gärna fortsätta sprida god energi, visa förståelse och empati. De vänliga orden behövs sannerligen, men tänk kanske till före du talar, och låt gärna orden bli till en dialog där förståelsen får bli djupare än gängse artighet. Kanske det inte handlar om de rätta orden, utan snarare om att orden får leda till en ömsesidig och utvecklande dialog där ni kan mötas som både starka och svaga människor, i era likheter och olikheter. Eller vad tror du?

/ Lina

grekland
En bild från tiden i Grekland, då jag sannerligen kände mig både stark och svag.

 

 

Martyr eller hjälte? /Alaric

Jag har många gånger noterat hur människor runtom mej, och jag själv, har en tendens att placera mej i ett av två fack. Jag kallar dem för martyrfacket och hjältefacket. Martyr blir jag i de situationer där jag själv eller andra tycker synd om mej på grund av min funktionsnedsättning eller andra utmaningar som livet bjuder på. Ibland möter jag den där blicken i andra människors ögon, blicken som bara betyder en sak: ”stackars människa”. När jag placeras i hjältefacket haglar istället komplimangerna. ”Oj vad duktig du är som kan det här och orkar det där och gör det där”.

Jag vill poängtera att målet med det här inlägget inte är att kritisera människor som använder sin empatiska förmåga eller människor som vill ge ett uppmuntrande ord åt sin granne. Vi riskerar knappast att drunkna i empati och uppmuntran i vår värld. Jag tror verkligen att vi behöver få vara martyrer, ibland. Vi behöver få gråta över att livet känns orättvist och mellan snyftningarna tralla på dunderhitten ”Varför jag” från 2004. Vi behöver också få vara hjältar, ibland. Vi behöver få känna att andra tror på oss och att vi kan bestiga berg som vi aldrig trodde att vi skulle ta oss över. Vi behöver få känna oss stolta och höra att vi är duktiga, ibland.

Problemet är att martyren eller hjälten lätt blir en del av vem vi är. Jag kan inte säga om det beror på att jag på grund av min funktionsnedsättning oftare än andra fått höra om hur duktig jag är eller om det har varit ett sätt att bevisa att jag åtminstone inte är någon martyr, klart är i alla fall att hjälten tidigt blev min ständiga följeslagare. Jag ville alltid vara duktig, i alla sammanhang. Livrädd att hjältemasken skulle trilla av. Livrädd att möta den besvikna blicken. Livrädd att sången om min duktighet skulle dö.

Jag tänker att det kanske finns en tredje arena vi kan mötas på, en som varken är hjältens eller martyrens utan den vanliga människans. En plats där det är okej både att briljera så att duktighetsapplåderna dånar men också att känna att livet är orättvist, att misslyckas och att känna att ens liv är fullt av begränsningar. Jag tror att vi på en sådan arena kan stöda varandra att bli lite ärligare och lite modigare. Jag hoppas att den arenan finns. Jag börjar allt mera ana att den arenan finns.

Alaric

2016-08-26-20-42-47-kopia
En gång stod jag framför en helt annan typ av arena. 😉